Livets triumf av Martin Hagwall

D et sägs att den som bejakar sitt inre barn lever ett långt liv. Känns det inte ibland som att lekfullhet föryngrar? Barnet söker sig fram med glädjen som ledstjärna och finner sina arbetsuppgifter lika självklart som att solen går upp.

Jag och Nicole träffades våren 2013. Sommaren 2017 föddes vår äldsta dotter och 2022 fick hon och hennes två bröder en liten syster. Att bli pappa blev en plötslig och stor förändring och kom med ett skifte i perspektiv. Man brukar säga att livet kan delas upp i två delar. En före och en efter man blev förälder. Så är det verkligen. I sina barn ser man sitt eget liv för andra gången fast med helt nya ögon. Fokus förflyttas och man ser saker i helt nya sammanhang.

För mig och Nicole har det mesta för oss handlat om våra barn. Uppfostran har varit vårt gemensamma intresse och diskussionerna om olika vägar har gått varma genom åren. Att vilja ge sina barn det bästa är något vi alla föräldrar gör, men föräldraskapet bär med sig många svårigheter. Trots att vi ofta pratar om barnens välmående fokuserar vi ibland mer på hur vi skyddar dem och inte lika mycket på barnets egen frihet att utforska. I synnerhet i ett land som Sverige som ibland lite ironiskt kallas för trygghetens land.

Författaren David Eberhard beskriver i boken Hur barnen tog makten att den överbeskyddande föräldern har blivit idealet. Många föräldrar klär sina barn i skydd och hjälm när de leker på gården. Man får inte tillrättavisa dem när de har gjort fel men ska samtidigt varna dem för allt de inte får göra.

Skyddar vi barnen eller gör vi dem en björntjänst när vi försöker ta bort alla risker runt dem? Är det inte i själva verket något fullt naturligt att det finns en risk att ramla när man leker? Hur ska man annars lära sig att vara försiktig? Om barnet ska skyddas från all form av risk ska vi inte bli överraskade om det inte utvecklar den nödvändiga självkänsla som vi alla förr eller senare måste utveckla.

I Sverige blir säkerhetsbälten och cykelhjälmar synonymt med omsorg. Den bästa föräldern är den som ger barnet ett fint tv-spel eller dyra leksaker. Men vi borde kanske ändra synen till att den bästa föräldern är den som ger av sin uppmärksamhet till barnen. Följer med dem och vakar när de testar sina vingar. Utforskar sina tillkortakommanden. När de faller och reser sig. När de gradvis lär sig att hantera faran.

I Sverige har vi stora problem med osäkerhet och kanske börjar problemen så tidigt som i dagisåldern. Det är ett vanligt fenomen att barnen gråter hysteriskt när de första dagen blir kvarlämnade på dagis. Dagisfröknarna säger att detta är normalt. Men är det inte just anknytningen till föräldrarna som barnet gråter över att förlora? Deras trygga punkt rycks plötsligt ifrån dem och lämnar smärtsamma sår. Författaren Jonas Himmelstrand beskriver i sin bok Att följa sitt hjärta hur den psykiska hälsan hos den yngre generationen ständigt försämras. En orsak menar författaren är att barn lämnar hemmet i dagisåren och i många fall formar sin grundperson i en socialt otrygg miljö. Man har sett att barn som får sin för- och grundskoleundervisning i hemmet, som är vanligt i Danmark och Finland, ofta presterar bättre i test som mäter osäkerhet, rädsla och social fobi senare i livet. Även barncancer och barndiabetes drabbar numera våra minstingar. Dålig självkänsla verkar negativt på barnets immunförsvar och kan kanske spela in när det kommer till andra allvarliga sjukdomar.

Ett annat område där jag ibland kan känna att vi gått för långt är barnets relation till teknik teknik. Visst kan barnet lära sig engelska genom skärmen och nog finns en gnutta bekvämlighet i att låta tekniken ta rollen av barnvakt. Men har vi funderat kring konsekvenserna av detta? Författaren Mattias Ribbing beskriver i boken Skärmsmart att forskarna idag har god kunskap om vad vår hjärna behöver för att må bra. Han frågar sig rent ut om vi faktiskt blir dummare av vårt skärmanvändande. Det finns många skräckexempel. Jag minns en scen när vi hade en småbarnsmamma på besök hos oss och hon ville till varje pris diskutera vilka som var de bästa mobilapparna för hennes bebis. När hon skulle gå kunde hon inte klä på barnet ytterkläder utan att distrahera henne med videoklipp på telefonen.

Forskarna har länge varnat för dessa nya föräldrabeteenden. Kimberly Howard på universitetet i Columbia beskriver att alltför stor distans till mamman under uppväxtåren kan ge barnet problem med ångest och aggression senare i livet. Anledningen är att barnet känner men inte förstår mammans frånvaro. En stor del av barnets utveckling sker av att läsa av mammas ansiktsuttryck.

Vi kanske borde ändra vår syn och se det som en möjlighet för den nyblivna mamman att träna sin lyhördhet och att känna av sitt barns känslor. När hon höjer barnets värme höjer hon sin egen. Vilken möjlighet för pappan att släppa plikter och jobb och träna sin berättarförmåga när barnet sitter i knät och lyssnar till de gripande berättelser från gångna tider. När mamma och pappa byggde deras hus. Om hur bråttom det var att åka in till BB när lillebror föddes. Hur mamma och pappa träffades. Små berättelser men ändå stora för barnen och skapar en känsla av tillhörighet och identitet som varar livet ut.

Tyvärr är vi många mitt uppe i vårt. Pengar, jobb, relationer och nöjen pressar oss till hur vi använder vår tid. Då ligger det alltid nära till hands att låta så kallade experter ta över ansvaret för uppfostran. I vårt land har vi en märklig syn på auktoriteter. En sådan klassiker är föräldrar som säger att pedagoger och dagisfröknar vet bättre än en själv hur man uppfostrar ens egna barn. Att en mamma inte skulle veta vad som är bäst för hennes egna barn är förmodligen en inställning du bara hittar i Sverige.

Det är bekvämt att låta experterna bestämma men råden blir ofta långa och invecklade. Är verkligen fyra års teoretiska universitetsstudier det bästa sättet att lära sig vad som utvecklar en femåring?? Är det inte livserfarenheten som ger oss den typen av kunskap? Kanske är uppfostran så enkelt som att göra barnet medvetet om sina egna brister. Och att se, stimulera och uppmuntrar barnets nyfikenhet. Kommer inte barnet då själv att söka sig till glädjen som förfinar och tränger undan det som är oönskat i barnets natur?

En lättsam, uppmuntrande, förlåtande och vänskaplig hemmiljö gör att barnet med tiden själv lär sig vad man gör och inte. Vad det kan och inte. Vad det vill och inte. Kort och gott utvecklar en sund personlighet. Att låta barnet själv hitta sin väg fungerar ofta bättre än tjat, uppläxning, straff och låsning. Det som är olämpligt torkar ut och skrumpnar om det inte får någon näring. Är inte vanans makt förälderns bästa verktyg för att göra vad som fungerar bestående?

I den teoretiska tidsåldern vi lever i är det lätt att förbise den mer grundläggande och enkla kunskapen. Men i många fall är det här den sanna visdomen ligger. Vi säger oss leva i jämställdhet men är inte sanningen så att vi omedvetet beundrar de som arbetar med högteknologiska uppgifter som att räkna på broars hållfasthet och artificiell intelligens? Samtidigt ser vi ned på de som ägnar sig åt enklare uppgifter som städning och hushållsarbete. Trots att det ofta är dessa uppgifter som ger ett mer direkt värde och höjer livskvalitén.

Borde inte barnet lära sig bli herre över sig själv innan det ger sig ut i informationssamhällets djungel? Hemkunskap och träslöjd i all ära, men den nyexaminerade civilingenjören kan ofta varken ens laga en skjorta eller risotto. Ännu mindre göra upp en eld, navigera utifrån stjärnhimlen eller byta kamrem på bilen. Märkligt nog är denna diskussion som bortblåst. Kanske är de kunskapsformer vi ser som den lägsta i själva verket de högsta? Vem pratar om konsten att föra en sund levnadsvandel? Att åta sig det man kan avsluta. Att hålla sitt ord. Att inte lova vad man inte kan hålla. Att bedöma hur lång tid saker tar. Att uttrycka sina känslor. Att be om ursäkt när man gjort något fel. Att göra det som är jobbigt framför det som är roligt. Ingen kan väl påstå att någon av oss är särskilt föredömlig i detta.

Förmodligen börjar dessa tendenser växa sig starka i barnet redan under skolåren. Det finns mycket man kan vara kritisk mot med den svenska skolan. För egen del kände jag av en märklig social miljö redan i mellanstadiet. Popularitetstävlingar fick stort utrymme. Rädslan över att hamna utanför odlade tröghet i umgänget. Vi kunde inte kosta på oss att visa vilka vi i själva verket var. Långsamt lärde vi oss sociala spel. Idoldyrkan då handlade om att bli rockstjärna, idag influenser. Men många barn upplever stress och ställer orealistiska förväntningar på sig själva. Modekläder och smink lär barnet konkurrera om uppmärksamheten. Den utan vassa armbågar skyfflas åt sidan och glöms bort. Ena delen av klassen utvecklas till att bli hämmade och sköra, den andra halvan burdusa och överdrivet självsäkra.

Man får ofta höra att dagens ungdomar är lata, men vi vill inte fråga oss vad som gjorde att de blev lata från början. I sin bok Discovering Philosopher’s stone beskriver författaren Kristofer Carlsson fenomenet gaslighting som ett sätt att lura sig själv att inte se verkligheten som den är. Hur mycket förslappande inslag fanns inte i skolan redan när vi var barn? Vem minns inte otaliga håltimmar? Kolla film på lektionstid. Hur ofta stannade man inte hemma sjuk? Vi fick lära oss att det alltid finns en chans till för den som inte orkar. Omproven blev lättare för varje omgång. Alla kom igenom. Den som inte klarade studenten fick ändå mössbeklädd springa ut. Distansutbildningar är det senaste tillskottet av bekvämligheter. Det är ingen överraskning att den slapphänta skolmiljön satt sina spår i dagens unga vuxna.

Småföretagande är ett område som hade haft potential att bryta trenden. Genom entreprenörskap finns chansen att lära ungdomar många nödvändiga vuxenegenskaper. Det är ett framgångsrecept att låta barnets intresse styra och lämna utrymme till den egna ansvarskänslan. Men tyvärr är entreprenören av idag inte som den en gång var. På nyföretagarcentrum och Vinnovas uppstartskurser lär man ut hur man fyller i formulär för att få forskningsanslag. Ingen lär dem att spotta i nävarna, knacka dörr och konstruera magiska manicker som världen aldrig tidigare skådat. Den nya tidens entreprenör gör istället tjusiga broschyrer som höjer den egna aktiekursen.

Ungdomarna i Mjölby som trotsade lättjan gav sig ut att sälja hembakta bullar, men livsmedelsverket ryckte ut och stängde ned verksamheten. Pappor i Ängö knackade dörr och drog med ungdomarna att reparera den eftersatta idrottsplatsen, men kommunen kom till platsen och skickade hem alla berörda. Kort efteråt upphandlades mångmiljonkontrakt och uppdraget lades ut på entreprenad. Hurra! Då får vi gå hem och titta på tv!

När mycket pekar i samma riktning får man lätt bilden av att det finns en underliggande medvetenhet. Som Per Shapiro i sin bok Kriget mot livet mycket riktigt beskriver krävs det ofta noggrannhet och analysförmåga för att förstå varifrån vissa påverkansmönster har sitt ursprung. Samhällskroppen ersätts med samhällshjälp. Kan man inte säga att våra tekniska hjälpmedel på samma sätt ersätter vissa kroppsfunktioner? Den med fungerande ben som börjar gå på kryckor förlorar ju med tiden sin benfunktion. Hur många idag kan svara på var gatan du söker i närområdet ligger? Sedan vi tog in GPS i våra liv är det tyvärr inte många.

Om man ser till den yngre generationen födda på 2000-talet, sköter många sin kommunikation genom chatt-applikationer. Har inte dessa gjort att vi smalnat av i hur vi interagerar? Har vår nya vana inte gjort att vi glömt bort mycket av den kommunikationen som inte låter sig sägas per telefon? Levnadsenergierna bland våra yngre är ofta låga. Starten på dagen senareläggs. Ledtiden blir längre. Vi blir sämre på att svara när någon ringer. Många unga ser det numera som ett intrång i den privata sfären att ens ringa ett oanmält röstsamtal. I chattväg måste man ofta förmildra sitt budskap med roliga figurer så att ingen tar illa upp av alltför raka rör. Konsekvensen blir fåordighet och nedåtgående läs- och skrivkunnighet. Ändå vill vi få ungdomarna att ytterligare ersätta sin fysiska samvaro med videomöten.

De äldre i sin tur, om man säger generationen född på 50- och 60-talet, har större livserfarenhet och bär på minnen från en längre tid tillbaka. De har ofta en starkare förgrening ut i samhället med mer personlig trygghet och bättre självkänsla. De formade sina personligheter under en tid då många grundläggande samhällskoncept fungerade bättre än idag. Ålderdomen bygger ofta in något varmt och behagligt i personen. Med ålderdomen blir man varse vem man själv är och behovet av att bevisa sig minskar. Denna starkare integritet gör att äldre håller ett vakande öga över samhället och inte är rädda för att slå vakt om vad som fungerar. I synnerhet när det kommer till de yngre.

Och så hade också de äldre av idag kanske gjort om de hade haft den nödvändiga insynen. Men tyvärr råder idag en rekordstor splittring mellan generationerna. I synnerhet i ett land som Sverige sluter sig många till sin egen åldersgrupp. Jag tror att många äldre inte har en klar bild över de ideal som råder i skolan. Vilka beteenden som premieras på den nya arbetsplatsen. Vad som skrivs i ungdomarnas chattkanaler. Hade de vetat mer hade de kanske gjort mer. Men de känner sig frånskurna de yngres värld och omsprungna i engelskspråkighet och kunskap i den nya tekniken.

De yngre som i sin tur vuxit upp med hårdare social konkurrens provoceras av de äldres mjukare attityd från tider av större sammanhållning och hjälpsamhet. De äldre vill inte kännas vid detta utan viftar bort tanken om den gamla goda tiden som struntprat. Äldre tider var inte bättre säger de eftersom de själva växte upp i knapphet och behövde veta sin plats i en sträng samhällshierarki. De skakar på huvudet när man säger att problemen från då även finns nu men i en ny skepnad.

Med sin positiva inställning kämpar de tappert med att hålla ungdomens syn på konfirmation och studenten hög och ser inte att deras tankar är på helt annat håll. Dreamhack, WayOutWest och TikTokChallenges har de aldrig hört talas om. Avicii tror de är en asiatisk maträtt. Ungdomen i sin tur tror att man klipper håret med en bultsax och får allergiska reaktioner från släktens hundraåriga familjerecept.

De äldre lärde aldrig de unga livets fundament och rotade i oduglighet och självtvivel bestraffar de sina föräldrar med himlande ögon, känslokyla och isolering. De äldre gläds lättare åt det lilla, som att en ekorre hoppar mellan trädets grenar. Ungdomen å andra sidan känner inte detsamma då de avtrubbats av fler intensiva sinnesintryck från tidig ålder med höghastighetsinternet. Frustration sprids i båda riktningar. Bortskämda tycker de äldre. Oförstående tycker de yngre. Olyckligt eftersom behoven aldrig varit så stora som nu för generationerna att få åldersperspektivet den andre saknar.

De äldre intalar sig att skola, arbetsplats och myndigheter av idag är som de alltid har varit. Trots att magkänslan säger något annat. De yngre som lever i problemen de själva tvingas hantera känner sig svikna och lämnade till vargarna av de äldre. Oviljan att ta upp repet i dragkampen med samhället får barnet att flytta sin lojalitet bort från det egna hemmet. Många med orent mjöl i påsen väntar därute på att bli ungdomens nya förebilder. Yngre går samman bakom stängda dörrar och sluter sig i sin hemliga klubb. När olämpligheterna uppdagas säger de äldre att de är för gamla för att kunna göra något.

Ibland leder detta till och med till äldres missunnsamhet mot yngre. Ungdomens nytändning i synen på äktenskap, barn och den livslånga kärleken möts ofta med motstånd från deras frånskilda föräldrar. Tvåsamhet och könsroller provocerar. Från de ensamstående mammorna får de antingen höra att de istället borde leva livet och resa, eller att de är för unga och att ett barn till blir för många.

De frånskilda papporna försvinner ur bilden och uppslukas av fritidsintressen. I den äkta mannens bortavaro får mammornas kontrollbehov fritt spelrum. Hennes förstörelselustar sätts in mot den rival som hon själv satt till världen. I öronen på den nygifta flickan viskas giftiga råd om skilsmässa. Teknik smygs i pojkens hand bakom pappans rygg. Släktmiddagarna avstyrs från den nyblivna familjens hem. Deras nya seder förbises. Mammans kokkonst kommenteras inte. Hennes bordsduk är av fel säsong. Gardinerna matchar inte. Hennes dekorationer är kitschiga. Fotoalbumet öppnas aldrig. Den unga familjens pånyttfödelse påminner istället om vad som en gång slet de numera dåvarande makarna ur varandras famn. I ljuset av de ungas kärlek sätts fingret på det egna nederlaget.

Olika synsätt gör att vi missförstår och sårar varandra. Men den mest djupgående låsning luckras upp av ett nytillskott i släkten. Barnen lockar fram det finaste inom oss. För deras skull är vi beredda på alla offer. Vi vill till varje pris att de små ska få uppleva lika fina och trygga barndomssomrar som ens egna. Allt av värde som gått förlorat kan med andra ord återskapas av den unga familjen. Därför blir parbildning betydelsefullt och under vilka omständigheter unga fattar tycke för varandra. Börjar det bra så slutar det ofta bra. Tyvärr sker parbildning av idag genom digitala verktyg. I vissa applikationer får ungdomarna partnerförslag de kan tacka ja till utifrån den bild som visas. De kan välja att interagera eller genast gå vidare till nästa förslag. Utseendet får ofta stort utrymme när första kontakten sker på det sättet. Den som är snygg på bilden lurar vi oss att tro vara den rätta. Inte undra på att utseendefixering fått fäste bland yngre. Många använder verktyg för bildbehandling för att ytterligare lyfta det redan sminkade ansiktet.

Men när vi lurar den vi visar upp oss för lurar vi ofta oss själva. Ungtuppen drar på sig H&M-kostymen han köpt för studiebidraget. Partypinglan korrigerar sina skönhetsfläckar med påkostade ingrepp. De spenderar sin första kärleksmiddag på någon lyxkrog där friterat bröd serveras till hutlösa priser på lyxigt stora tomma tallrikar. Senare i sänghalmen beundrar de istället för varandra sina egna bedrifter. Tänk att han valde mig. Tänk att jag lyckades fånga henne. De odödliga orden ur Syster Marianas kärleksbrev har aldrig varit så aktuella som idag: Jag har förstått att jag aldrig har älskat dig, jag har bara älskat min lidelse.

Kanske hade de båda mått bättre av det motsatta. Emils pappa i Emil i Lönneberga är knappast någon kvinnomagnet med sin toviga mustasch när han snarkar ljudligt med vidöppen mun. Hustrun hans är inte heller någon skönhetsdrottning när hon med skrynkligt tandlöst ansikte fräser smädelser och slår honom med sleven när han kommer hem sent från jobbet. Ändå känns deras kärlek mer verklig än den vi serveras med från Hollywood.

Många unga känner att det inte finns någon för dem och de skuldbelägger sig själva. I sökandet efter självförbättring hittar många fram till böcker i parbildningsstrategier som The Game och Double your dating. Men ju mer de söker efter lösningen i det yttre desto djupare blir problemet.

Vi upptäcker att motparten förleder oss och vi spjärnar emot. Ingen vill tvingas till något mot sin vilja. Omedvetet snubblar vi över dynamiken om krafter och motkrafter. En osynlig logik som går djupt och styr vad som sker emellan oss. Vi inser att varje kraftyttring i en riktning väcker exakt samma mängd kraft i motsatt riktning. Den uppvaktade ungmön tappar därför intresset när hon får blommor i ett för tidigt skede. Ännu mer om handlingen inte bärs upp av uppvaktarens person.

Djurägare känner igen sig i att ju mer du pressar hunden desto mer sätter den sig på tvären. Engelsbrektsgårdens vägkrog längs E4:an gjorde ett test med att istället för att ha bestämd prislista lät kunden betala vad de tyckte maten var värd. När de räknade kassan visade det sig att kunderna betalat flerfalt mer när de fick bestämma priset själva. Vi alla vill göra vårt, men på vårt eget sätt. Ges vi utrymme till detta kommer ofta det finaste inom oss fram.

Det finns ett ordspråk att du kan leda hästen till ån men inte få den att dricka. Kanske är kunskapen om krafter och motkrafter en uråldrig visdom. Vi ser samma mönster i ordspråket att vad som är gott gör ont. När du tränar dina muskler på gymmet gör det ont och musklerna bryts ned. Sedan växer de dock till sig och blir starkare än tidigare. Smärtan och ansträngningen är alltså vad som i sig bär med sig belöningen. På motsatt sätt är det med droger som exempelvis alkohol. Ruset du upplever för stunden betalas tillbaka dagen därpå med huvudvärk och illamående. Samma gäller när vi går upp ur sängen på morgonen. Vi vill helst ligga och dra oss en timme till och måste locka oss med kaffe för att komma på fötter. Det sägs att fasta och en asketisk livsstil i sig har kraften att svälta ut bakterier och cancerceller. Men det är svårt att motstå frestelser och vi lurar oss gärna för att slippa avstå.

Den som förstår krafter och motkrafter kan använda kunskapen för att navigera mellan faror och lockelser i en föränderlig värld. Vi kommer att återkomma till detta koncept senare men för stunden kan vi nöja oss med att konstatera att om det inte känns är det ingen god gärning.

Lagen om krafter och motkrafter är bara en av många dolda principer som vi människor inte riktigt förstår men som styr tillvaron och verkar i bakgrunden av våra liv. Man kan beskriva det som att ett datorprogram körs i bakgrunden och att vi inte förstår hur koden är skriven. Dessa principer gäller vare sig vi vill eller inte och vi måste förhålla oss till dem. I den fysiska världen är det lätt att se att så är fallet. Det finns en bestämd ordning i att regnet faller neråt och inte uppåt. Att vi blöder om vi slår oss med hammaren på fingret. Att en glasflaska krossas om den kastas mot en bergvägg. Men samma form av regelbundenhet gäller i den osynliga världen bestående av våra tankar och känslor. Om man är observant på omgivningen kan man finna vissa stödräcken man kan hålla i sig i under den gungiga livsresan.

Om vi berör denna osynliga värld genom att först närma oss djurriket kan vi se att djuren är skapta olika. Somliga klättrar, andra krälar, vissa flyger. En del går sin egen väg, andra trivs i flock. Vissa gräver ned sin mat och sparar, andra måste döda för födan. Små djur som hamster, marsvin och katter har små och enkla behov. Föda, tillräcklig livsyta, trygghet, att kunna leka med sin flock. Dessa enkla omständigheter gör att våra vänner mår bra och vi kan se det på deras beteenden. De förökar sig, uppvisar ett livfullt beteende, sunt kroppsspråk, har en god aptit och liknande. På så sätt ser vi att det finns ett syfte med allt. Vi förstår djurens grundprogrammering och vet vad som behövs för att skänka dem välmående som upprätthåller livets gång.

Samma synsätt kan vi tillämpa på oss människor. Det finns ingen varelse så mångbottnad och variationsrik som människan. Den mänskliga koden är livets stora mysterium och det är den största glädjen att utforska våra egenheter och olikheter. På samma sätt som djuren har vi inte valt dessa själva utan föds med en grundperson, egenskaper och fallenheter omöjliga att separera från oss själva. Personens instinkter, motiv, ryggradsbeteenden och vår inre dialog är den grundfunktion vi aldrig riktigt kan göra oss fri från.

För att utreda denna själens anatomi kan vi studera hur det lilla spädbarnet visar sin särpräglade person redan i sina första andetag. I sin speciella mimik, uttryckssätt och reaktioner. Barnens sinnen skiljer sig. Somliga är känsliga för ljus, andra har stora närhetsbehov, vissa har skärpt luktsinne. De rör sig, ligger ned och ammar på olika sätt. Det dröjer inte många dagar innan barnet visar sin personlighet. Vissa tar mycket plats, andra funderar. Vissa är hårdhänta, andra gillar att sortera saker. Vissa är babbliga, andra klurar ut hur pusslet ska lösas. Vissa bankar frustrerat med leksakshammaren, andra är mer eftertänksamma. Vissa trivs som gruppens medelpunkt, andra organiserar sakerna runt sig. Vissa söker efter att få ihop detaljer, andra har stora behov av fysisk rörlighet. Vissa gillar att rita och andra att sjunga.

Våra fallenheter avgör vilka uppgifter vi gärna tar oss an och våra rädslor avslöjar vad vi är obekväma med. Självklart är detta inte skrivet i sten utan den person vi föds till utvecklas under livets gång. Men någon form av grund finns ändå där från start.

För att göra något invecklat förståelig och greppbart måste man förenkla och gruppera. Låt oss därför banta ned denna myriad av olikheter till minsta möjliga antal grupperingar. Vi kan då utgå ifrån de olika av livets aspekter som har störst betydelse för oss människor. Låt oss kalla dessa aspekter för det som är socialt, fysiskt, etablissemangsmässigt, intellektuellt, retoriskt, intuitivt och emotionellt. Den med en naturligt stor dragning till en specifik aspekt av livet kan på så vis göra anspråk på en av sju olika roller i den mänskliga samvaron.

Jag har gett dessa sju roller olika namn som ska leda tankarna till en speciell typ av människa vi alla känner igen oss i. Om vi börjar med den sociala livsaspekten så har vi spindeln i nätet. Dennes fokus ligger på relationer. Spindeln i nätet trivs bäst med ett stort kontaktnät och är den som tar de sammankallande initiativen. Spindeln i nätet är den som gör att vi känner oss sedda och uppskattade. När någon är i en svår period är det spindeln i nätet som hör av sig och drar in den som isolerat sig i gemenskapen.

Den andra aspekten är den materiella och det är arbetshästen som är den fysiska tillvarons herre. Tack vare sin stabilitet och uthållighet är arbetshästen den som aldrig viker ned sig. Han blir tillräknelig och mest betydelsefull på jobbet. Med sin överkapacitet hjälper han den som faller och inte klarar av sin uppgift. Han skapar städade och trivsamma miljöer runt sig och har alltid behövliga verktyg nära till hands. Eftersom han lägger stor vikt vid pengar har han ofta en god ekonomisk situation. Han mår bra av legitimitet och andras uppskattning.

Den tredje livsaspekten är etablissemang, vilket är ett annat ord för sammanslutning. I denna aspekt är entreprenören den dominerande rollen. Entreprenören drivs av sin idé mot vilken han riktar gruppen. Hans passionerade brandtal lämnar ingen oberörd och hans starka person skapar den nya verkligheten. Han överser arbetet i bakgrunden och tillser att helheten flödar. Ofta räcker hans blotta närvaro för att höja gruppens bedrifter. Han ser och sörjer för de som bidrar. Han ger dem instrument, ser deras styrkor och ger en mening i tillvaron. Han mår bra i effektivitet.

Den fjärde livsaspekten är den intellektuella och med det menas vad som kan uttryckas. Specialisten älskar allt som involverar koncentration och noggrannhet. Han är detaljernas mästare och blir snabbt omtalad som expert inom sitt område. Det är ständig kö för att få hjälp inom hans område. Vissa kallar honom för kuf, men det berör honom inte då hans passion för sin sysselsättning är så stor att den slukar hans person. Han gläds åt andra som gläds åt hans expertis och han är alltid den som kommer ut och skruvar ihop barnens leksak som gått sönder. Han hittar exakt rätt lysrör som han med lätthet monterar. Han mår bra av kunskap.

Den femte livsaspekten är den retoriska och i den grenen är läraren den främsta kandidaten. Läraren arbetar med ord och använder sin språkliga förmåga till att instruera. Hon är pedagogikens mästare och expert på hur man ska förklara och presentera för att göra nytta. Hon är långt kommen när det gäller att se sammanbundenhet och hon trivs med att vara den som hjälper till och reder ut missförstånd och får andra att växa. Hon mår bra när hon kan utveckla andra.

Den sjätte livsaspekten är den intuitiva och med det menas vad som kan uppfattas. Fritänkaren snappar upp och tolkar abstrakta mönster som kommer till honom från vad vi tidigare beskrivit som livets datorprogram. Han ser hur saker hänger ihop och berörs av detta vilket aktiverar en inre upptäcktsresa. Han gläds åt att utvidga sin förståelse och kommunicerar ofta informationen han tillgodogör sig estetiskt. Fritänkaren har ofta den starkaste livslusten och den mest oförstörda relationen till sitt inre barn. Man beundrar hans verk, men förbryllar sig över den mystik och magi som omsluter honom. Fritänkaren lockas av det okända och mår bra av det unika.

Den sjunde och sista livsaspekten är den emotionella. Lyssnaren är känslornas väktare och helgar och försvarar vad som har en betydelse för det gemensamma. Hon har ett känsligt och väl utvecklat sinne för det mellanmänskliga och hon känner lätt av och berörs av om någon inte känner sig respekterad eller förbisedd. Man söker sig till henne och hon är alltid där för den som är i mest behov av hennes stöd. Hon stannar lättvindigt en extra timme när någon har ett behov av att få prata av sig. Hon mår bra när andra omhändertas.

Nu har vi presenterat de sju rollerna. De kommer att återkomma på flera ställen senare i boken allteftersom vi analyserar djupare lager i vår förståelse. Denna indelning är bara övergripande men kan egentligen göras oändligt mer detaljerad beroende på hur många olika aspekter av livet vi önskar särskilja. Analysen kan göras ned till minsta nervvibration, muskelfäste och sinnesimpuls. Den med en stark strupe kan kategoriseras som sångaren. Den med ögats noggrannhet i kombination med fingrarnas precision kan beskrivas som sömmerskan.

Kuriosa kan vara att kampsportsikonen Alexander Gustavsson en dag satte sig bredvid mig på tåget. Jag noterade att han fumlade med kaffet och spillde. Det var intressant att se att den svensk med kanske bäst träffsäkerhet i sina nävar har det just när det kommer till grova och kraftfulla slag men inte när det kommer till finmotoriken. På samma sätt är Bugattin byggd för att färdas snabbt med släta däck och strömlinjeformad kaross. Den kräver den jämna asfalten för att komma till sin rätt. Färdas den i sand eller lera kan man i gånghastighet gå förbi världens snabbaste bil. Med andra ord har vi alla en miljö där vi kommer till vår rätt. Den ena styrkan kommer som en konsekvens av den svagheten den hänger ihop med. Ingen kan vara bra på allt samtidigt.

Så hur ska vi förhålla oss till dessa olikheter? Hur ska vi förstå oss själva och våra medmänniskor? Denna fråga brukar man kalla för en andlig fråga, det vill säga hur vi väljer att tänka och se på saker. Det osynliga språket. Även om det kan verka poänglöst att fästa vikt vid hur vi väljer att tänka, kan det ändå få stor effekt på oss själva och världen runt oss. Vad som börjar som en tanke blir lätt till verkligt. Hur vi väljer att rikta vår uppmärksamhet, tid och energi är något av det viktigaste vi kan fundera över. Den egna identiteten, självbilden och vad vi drömmer om får ofta stora konsekvenser för de beslut vi fattar och hur vi väljer att leva våra liv.

För att kunna analysera hur vi tänker måste vi göra det osynliga synligt och det gör vi genom språket. Att stava på engelska heter spell och betyder trollformel. Att beskriva hur den osynliga världen fungerar är som att kasta en trollformel. Om vi förstår oss själva och varandra kan samspelet förbättras. Kanske kan till och med missförstånd och motstånd lösas upp om vi vidgar vår förståelse.

Gruppindelning utefter livsaspekt är en stor och viktig byggsten. Men vid sidan av den är vår könstillhörighet den näst mest betydelsefulla indelningen. Könens olikheter är den svåraste nöten att knäcka. Inte minst eftersom det råder en hel del stigma i ämnet. Könsbegreppet nedbantat till minsta livgivande enhet ger mannen och kvinnan. Men på samma sätt man måste glömma vattenpartiklarna för att kunna se molnet ska vi uppfinna två nya ord som riktar in sig på något mer övergripande. Man brukar använda ordet andemening om något underliggande outtalat. Det är ett utmärkt ord om vi försöker ringa in mer generella könsmönster. Låt oss därför använda begreppen den kvinnliga respektive manliga anden.

Genom att studera dessa generella skillnader inser vi snabbt att vi befinner oss framför en skattkista av visdom ur vilken vi kan ösa den mänskliga naturens guldkorn. Många känner igen sig i att det finns vad man kan kalla mer typiska män och mer typiska kvinnor. Detta förråder en större visdom att tudelningen inte bara skiljer män från kvinnor utan även typiska manliga beteenden från kvinnliga. Vad som i folkmun kallas könskriget kanske därmed inte främst är ett krig mellan kvinnor och män utan snarare en inre dragkamp inom varje människa där två motsatta impulser tävlar om herraväldet över tanken. För att förstå dessa motstridiga impulser måste vi fånga upp och betrakta hur skillnaderna tar sig uttryck.

Traditionellt sett brukar man hänföra den manliga anden till förnuftet. Med förnuft menas det logiska centret i hjärnan, hur vi ordnar, organiserar och skapar strukturer. Logik handlar om hur saker hänger ihop och hanteras. Om vi exempelvis tar matlagning anlägger ofta män olika vetenskapliga perspektiv. Vilken järnpanna som har vilka värmeledande egenskaper. Hur syrligheten i vinäger skiljer sig från den i citron. Inom jakt ägnar vi oss åt olika typer av patroner och jaktsamspel. Vi tar reda på vilken hund som är bäst för småvilt, gryt- respektive fågeljakt. Inom musiken studerar vi epoker och klangbilder. Vi frågar oss hur skalor och ackordföljder påverkats av nya instrumenten som uppfanns vid tidpunkten.

Eftersom livet är omåttligt invecklat måste man ha mycket kunskap för att lyckats med de enklaste ting. En blomma kan dö av att du bara lägger om dess blad. Pajdegen skiktar sig i ugnen för att ägget vispades vid för låg temperatur. Tavlan trillar ned från väggen bara skruven är för kort, har fel gängor eller gipsplugg. Det växer mögel i saltgurkan då du råkat vidröra locket vid inläggning. Många män intresserar sig för denna typ av logik och ägnar tid i garaget med att reparera fordon eller utveckla någon teknisk fästanordning. Andra män ordnar information och kartlägger dess detaljer som Carl von Linné gjorde med växtriket. Att historiens främsta tonsättare samtliga är män avslöjar att vi har en inre dragning till aktiviteter som aktiverar förnuftet.

Mycket i den manliga världen är inriktat mot vad som är synligt och kan nedtecknas. Logik kan beskrivas som ändamålsenlighet. Som vi nämnt har vi sedan födseln vissa specifika talanger. Vi söker efter dessa med hjälp av vårt förnuft och riktar dem utåt genom logiken. När vi ägnar oss åt denna inre logik befattar vi oss med något statiskt. Det redan givna och oföränderliga är ett uttryck för ordning och struktur. Allt detta kan beskrivas som logik och där logiken är stark är den manliga anden stark.

Den kvinnliga anden är det perfekta komplementet till den manliga och hennes essens är det livgivande. Detta sträcker sig inte enbart till barnet som hon bär och föder utan även genom den livsenergi hon utstrålar och sprider runt sig. Generellt sett är hon mer mångsidig och har en bredare person än mannens mer avsmalnade. Kvinnans natur är mer inriktad mot känslan. Hon har ofta en mer utvecklad empati som hon använder till att få människor runt henne att må bra. Den typiska kvinnan trivs bäst i en miljö av konsensus, där vi bryr oss om varandra och omges av förtrolighet och samförstånd.

Kvinnan använder även hon sina fallenheter men mer i förhållande till andra än till rent materiella ändamål. Hon trivs där hon kan hjälpa människor och väljer därför ofta omhändertagande yrken som sjuksköterska, barnmorska, lärarinna och veterinär. Man brukar säga att kvinnor har ett sjätte sinne och med det menas att den kvinnliga världen är osynlig. Den är svårare att fånga in och låter sig inte beskrivas lika specifikt som den manliga utan måste mer kännas av. Eftersom känslor är föränderliga och motsägelsefulla kan kvinnor för många män upplevas som ombytliga och ologiska.

Till stor del handlar det kvinnliga om ett utåtriktad fokus och de hon förhåller sig till förhåller sig till henne. Våra känslor för varandra är ofta ömsesidiga. Exakt hur våra känslor hänger samman är svårt att veta, men ofta tycker den om dig som du tycker om. Vi anpassar dessutom vårt kroppsspråk och våra ordval efter den vi tycker om. Det är en klassiker inom förhandlingsteknik att den som vill få motparten med sig ska kopiera dennes sittställning och kroppsspråk. När du sedan märker att motparten kopierar dig, kanske dricker kaffet samtidigt eller lutar sig avslappnat som du, då är det dags att lägga fram ditt förslag. Många av oss har någon gång tänkt på en person varpå just den personen ringt i telefonen. Det är människans mystik att det finns ett utbyte mellan oss som vi inte riktigt kan sätta fingret på, men som sammankopplar oss med varandra.

Känslans sammanbundenhet uppgår i ett större nätverk som man vanligen kallar den gemensamma kulturen. Kulturen är de referensramar som säger hur vi ska tolka olika företeelser. Kulturen får sina egna värderingar som avgör vad som är bra och dåligt. Vad man gör och inte. Vad man säger och inte.

Vilka som delar kultur är ofta svårt att säga eftersom olika kulturer överlappar och ingår i varandra. Man kan både ingå i sin familjekultur, men samtidigt även i någon subkultur som exempelvis Östermalmsbo eller arbetarklass. Därtill ingår man i sin nationella kultur och många andra kulturgemenskaper. Eftersom allt är under ständig förändring sker ett utbyte mellan kulturerna som möts och finner genvägar och lösningar på vardagliga situationer.

I kulturen finns både det avskräckande och beundransvärda. Beroende på hur väl man når kulturens ideal får man en hög respektive låg ställning. Den med högst får störst betydelse. I ett bandylag exempelvis vill vi hålla oss väl med den bästa målgöraren eftersom hans åsikt om en själv får stor betydelse för den egna ställningen i laget. Han bestämmer således vem som blir kulturens gunstling respektive hackkyckling. Den förstnämnde får en upphöjd och den sistnämnde en undanträngd betydelse. Hackkycklingen drar vi oss undan för att själva inte dras ned i hans lägre ställning.

Människan har generellt ett konkurrerande sinnelag. Vi jämför oss och vill vara bäst inom den aspekt av livet vi gjort till vår egen. Detta driver utvecklingen framåt eftersom vi ständigt utvidgar det möjligas gränser. På sätt och vis kan man säga att vi då tävlar med andra i liknande ställning i kulturen med anspråk på samma roll som en själv. Få reflekterar över detta eftersom kulturen är sprungen ur den feminina anden och är därmed osynlig. Kulturen uppfattas med känslan och det känns bra att åtnjuta anseende och dåligt att förlora det. Konkurrensen om erkännande i kulturen sker därför automatiskt som en naturlig instinkt bort från en dålig känsla till en bra. Vi kommer framledes att kalla denna känsla för livskraft.

Livskraft upplever vi av att känna oss betydelsefulla. Ett annat ord att beskriva betydelsefullhet är att uppmärksamhet riktas mot en. Den vi riktar vår uppmärksamhet mot öppnar vi samtidigt upp oss för påverkan från. Vi märker nu att mycket hänger samman. Det är en outtalad kunskap att kärlek är makt. Anledningen till det är att den du riktar kärlekens uppmärksamhet mot gör du mäktig och den du vänder ryggen maktlös.

Man kan därför säga att konkurrensen mellan oss människor handlar om att på olika sätt rikta och låsa in andras uppmärksamhet mot en själv. Ett annat ord för detta är kontroll. Kontroll är inte nödvändigtvis något negativ utan kan på sätt och vis likställas med samarbete. Vi frånsäger oss vissa friheter vi låter andra kontrollera så att helheten blir större än dess delar.

Det finns frivillig och tvingande kontroll. Om vi tänker oss en seglartävling kan den som bäst läser kartan sköta den uppgiften, den som är bäst på att se grundet på havsbotten ägnar sig åt det och den ohöjdrädde med starka nypor anpassar seglet. Varje person avsäger sig friheten att göra vad de vill och accepterar en avgränsad uppgift. Resultatet blir kommando över naturens krafter och en båt som färdas i våldsam hastighet. Helhetens väl överstiger därmed det personliga offret.

Äktenskapet är ett till exempel på positiv kontroll. Makarna frånsäger sig frivilligt vissa friheter och lovar varandra att inte dela sitt hjärta med någon annan än sin utvalde. Resultatet blir en grogrund för deras gemensamma barn att växa upp i en stabil miljö omhuldad av kärlek och respekt med såväl den feminina som maskulina anden starkt närvarande.

Tvingande kontroll är mer problematisk, men ibland nödvändig. Ibland behöver den som är självdestruktiv en hård hand för sitt eget bästa. Samma gäller att den som bringar andra skada måste oskadliggöras. Tvingande kontroll uppkommer genom den maskulina anden och uttrycks skriftligt i lagtexten som en formalisering av den gemensamma kulturen. Den som bryter mot tvingande kontroll tilldelas straff.

Etikettsförordningar, ämbeten och utmärkelser är en annan form av tvingande kontroll eftersom det tilltvingar respekt och uppmärksamheten till den som bär den hedersvärda titeln. Ett fängelse kan stå som exempel på tvingande fysisk kontroll. Den som kontrolleras berövas friheten till rörlighet vare sig han vill det eller inte. Fångvaktaren i sin tur mottager livskraft i sitt uppdrag att överse och kontrollera och går ofta med huvudet högt bland internerna. Frivillig kontroll i form av kulturen och tvingande kontroll i form av lagar ger båda uttryck för en allmän uppfattning och de växelverkar fram den gemensamma samhällsordningen.

Eftersom vi mår bra av att kontrollera andras uppmärksamhet är detta något vi människor specialiserat oss på. Vi gör nästan vad som helst för att må bra. Andras frihet är humbug och småpotatis i jämförelse med den egna välbehagskänslan. Livskraften kan man uppnå på olika sätt men oftast sker det genom en av sju kontrolltaktiker motsvarande den livsaspekt och roll man verkar i.

De olika rollerna mår alltså bra av samma källa, men når dit på olika sätt. Ibland är det svårt att begripa och följa hur detta går till eftersom livsaspekterna passar varandra olika väl. En klassiker är entreprenören och specialisten som båda drar fördel av den andres styrka. Entreprenören vill inordna specialistens spetskompetens i sitt etablissemang. Specialisten behöver entreprenörens personliga kraft för att nå fram till fler att erbjuda sin expertis. När den ena kopplar sitt kontrollgrepp slänger den andre ut sitt kontrollnät. Båda tillgodogör sig livskraft men på två skilda vägar. Oftast när vi känner antipati mot någon beror det på att denne har en roll som naturligt motverkar den egna.

Människors uppmärksamhet är något begränsat och kan inte riktas lika till alla. Livskraften fördelas ojämnt som ett nollsummespel. Lyckans preditära karaktär gör att den enes glädje skapar den andres sorg. Någon tar och någon ger, men totalen förblir densamma. I konkurrensen om livskraften belönas vinnaren med ruset från segern och förlorare bestraffas med känslan av nederlag och maktlöshet. Man ser detta utåt i form av gott respektive lågt självförtroende. Den som saknar egen känner avundsjuka mot den som äger livskraften.

Ett exempel på detta är scenen från firmafesten i Solsidan där Fredde med sällskap försöker bräcka motsidan med trevligast stämning. Ju stormigare det ena sällskapet skrattar, desto högre blir responsen från motsidan. Skrattet och glädjen sänds ut som vapen att ingjuta underlägsenhetskänslan. Den slagne faller i kulturen och överlämnar sin livskraft till segraren. Vi är många som deltar i dessa små beteenden utan att riktigt förstå varför.

Så hur ska vi se på alla de faktorer vi hittills tagit upp? Hur ska vi balansera beträffande förnuft, kontroll, kultur, logik, samarbete, vår roll, uppmärksamhet, känsla, lagar och vårt behov av välmående kontra andras behov? För att få tillräcklig helhetsbild till att senare kunna knyta ihop säcken måste vi först installera en ny lins i vår beteendevetenskapliga kikare. Vi måste nämligen studera det övergripande inflytande den maskulina respektive feminina anden utövar över den andra och hur de båda går till väga för att nå sitt mål.

Det är ett otroligt spännande område eftersom könen till sin natur är motstridiga och båda önskar ta kommando över den andre. Båda önskar den andres exklusivitet. Mannen vill ha kvinnan som sin egen. Kvinnan vill vara mannens enda val. Manlig och kvinnlig kontroll skiljer sig. Dragkampen dem emellan är som en dans till och från. Ena sekunden är hon i hans våld, andra sekunden bryter hon sig fri. Hon svävar runt och hamnar i någon annans famn. Det tänder hans svartsjuka. Men hon återvänder dit hon hör hemma och överlämnar sig. Kvinnlig frigörelse respektive kapitulation inför manlig kontroll är vad alla kärleksromaner handlar om. Hur smärtsam denna slitning än må vara visar den hur orubbligt stark vår längtan efter varandra är.

Män strävar efter kvinnans gunst och vinner hennes hjärta genom prestation. Han vinner ryktbarhet med sin fallenhet han har förädlat och inhämtar livskraften med. Han erövrar hennes hjärta och de bildar familj tillsammans. Han håller ihop och skyddar dem genom måttlig mängd manlig kontroll. Han lugnar och stabiliserar familjens känslomässiga kast.

Men lagen om krafter och motkrafter gör gällande att mannens utåtvända natur har frånstötande effekt på omgivningen. Vi ser framför oss en kvinna som sitter med tre barn vid ett cafébord. Hon strålar i sin ungdoms glans. Varsamt ombesörjer hon sina väluppfostrade barn. Man undrar direkt vem pappan är. Plötsligt träder en skäggig och grov karl fram och närmar sig sin familj. Vi får genast en negativ känsla. Det är som att vi omedvetet säger till oss själva du din jävel. Vi vill själva vara den som kontrollerar hustru och välskötta barn. Genom den andres kontroll går vi själva miste om något. När det blir mer till den ene återstår mindre till oss andra.

En annan orsak till att vi motsätter oss manlig kontroll är för att den utövas öppet. Ofta sker det genom regler och bestämmelser. Genom äktenskapet har han genom historien kunnat utkräva sånt från kvinnan hon inte velat ge ifrån sig. Förbjuda henne. Hindra henne från att separera. Ruta in och begränsa.

Fysiskt våld är en typisk manlig kontrollmetod som verkar öppet och är lätt att se och fördöma. Många organisationer och myndigheter har specialiserar sig inom detta område. Kvinnofridslinjen upplyser om manlig kontroll på stora annonsplakat uppställda på stan: Är du utsatt för våld, kontroll eller sexuella övergrepp? Så står det på dem.

Vad Kvinnofridslinjen dock inte tar upp är en mindre känd men lika olycksbringande kvinnlig kontroll. I Sverige råder en tyst överenskommelse om att det andra sidan av myntet inte existerar. Men i själva verket är kvinnlig kontroll långt mer intressant, mångfacetterat och svårgreppbart än manlig.

Orsaker till att vi varken ser eller fördömer kvinnlig kontroll är att den verkar osynligt genom våra känslor. Manlig kontroll anstränger, kvinnlig kontroll lugnar. Den livgivande kraft som kvinnan sänder ut har en hypnotiserande effekt på män. Hon delar den generöst med den som underställer sig och stramar åt för den som motsätter sig. Det välbehagliga i att få del av kvinnans livgivande kraft gör att många män villkorslöst underställer sig hennes vilja. Om en sådan man säger man att han är en toffel och den anklagade erkänner ofta att han låter sig styras. Ett annat ord för den styrda mannen är killkompisen. Ett tredje den snälla killen.

Även han vill äga sin käresta, men söker sängvägen genom självförminskning och gör sig själv till sin utvaldes springpojke. Han respekterar inte sig själv och ännu mindre henne. Han utnyttjar henne till kvinnligt beskydd. Hon utnyttjar honom till emotionellt stöd. Hon kallar till sig honom för filmkväll med popcorn, men kastar ut honom så snart hon tröttnar. Hon bygger upp ett förakt mot den hon alltför lätt kan kontrollera. Ofta hittar hon i fyllan och villan istället fram till någon bad boy med tatueringar och kriminellt förflutet som tänder hennes önskan om att tygla det vilda. Att äga och bestämma över vad som är fritt är en sällsynt stark drivkraft hos många kvinnor. Att yrkeskriminella på anstalten får säckar med kärleksbrev vittnar om detta djupgående drag i den kvinnliga naturen. Många kvinnohjärtan har på detta sätt krossats när de frivilligt vandrat in i lejonets gap. Hur kunde jag vara så naiv? Jag trodde verkligen att jag kunde ändra honom. Så säger hon till sig själv när han åker iväg på sin motorcykel för att aldrig mer återvända.

Generellt sett är kvinnan tilldragande. Hon kopplas samman med andra i kulturens jättenätverk av känslor. Detta öppnar upp för en ännu mer intressant form av kvinnlig kontroll nämligen den som utövas gemensamt med andra i kulturen. Vi kan kalla det för en form av emotionell utpressning. Att tappa sin ställning i kulturen kan få ödesdigra konsekvenser. Denna rädsla för att skära sig med det allmänna utnyttjar hon. Hon använder kulturens värderingar för att få sitt byte att underställa sig hennes kontroll. Om du inte känner som hon utsätts du för kollektiv bestraffning.

Man kan se detta fenomen i sällskap där kvinnor har högre ställning. Männen går i dessa sammanhang med kuvad hållning, förställer sina röster, har osäkra ansikten och rädda blickar. De framtvingar ansträngda leenden och nickar medgivande i rädsla för att falla i onåd hos den kvinnliga smaken. De gullar överdrivet med hennes hundar och visar halsen så fort det krävs av dem. Hennes kontrollerande ställning kan du utläsa i hennes lediga och bekymmerslösa kroppsspråk. Hon är ständigt omgiven av följsamma män som hon skamlöst beordrar, bedömer och recenserar när de svansar efter henne i lydiga klasar.

Hade Kvinnofridslinjen uppriktigt strävat efter respekt, tolerans och jämlikhet hade de lagt till detta på sina plakat: Försöker någon styra dig genom att förminska dig? Vill någon att du tvivlar på dig själv? Begränsar någon dig genom skuld, förväntningar och utfrysning? Känner du rädsla över att säga vad du tycker?

Det är bäst att inte falla i någon av ytterligheterna. Såväl det manliga som kvinnliga leder till vissa typiska obalanser om det inte balanseras upp av sin motpart. Män som är ointresserade av att utveckla sina feminina sidor hamnar ofta i självupptagenhet, likgiltighet och personlig kyla. I den maskulina anden är oberoendeskap, suveränitet, självständighet och önskan att klara själv starka drag. Många män vill inte be om hjälp och ordspråk som uttrycker detta är var man för sig och mind you own business.

Den maskulina anden blir frånstötande eftersom den signalerar att här inte finns något att hämta. Den stryper flödena på livskraft och tar därmed bort smörjmedlet från det mänskliga kretsloppets infrastruktur. Om mannens inåtvända fokus går för långt avskärmar han sig det yttre och hamnar i isolering och meningslöshet, som i förlängningen övergår i stagnation och död. Obalanserade män skyddar ingen. De vill inte offra något för andra. De vill blott bevara sin bekymmerslösa livsstil och till varje pris undvika att behöva utsättas för smärta. Den i maskulin obalans måste därför träna sin omsorgsförmåga och öka sin uppmärksamhet på det yttre. Att omge sig med kvinnor och barn är ett bra sätt att lära sig lyssna till andras känslor och tillmötesgå deras behov. Maskulin obalans på det kollektiva planet leder till ett materialistiskt beräknande tänk. Resultatet blir ofta en känslolös statsapparat som obarmhärtigt genomdriver sin omänskliga järnbyråkrati. Manliga skällsord vittnar alla om ett själviskt tänk. Kvinnoförledare, nörd, sol och vårare, aspberger och äktenskapsbrytare.

Kvinnor å andra sidan, som vägrar att sänka garden och öppna upp för maskulint inflytande, fastnar även dessa i vissa typiska obalanser. Ofta handlar det om ett överdrivet fokus på det yttre. Konsekvensen blir utseendefixering, men även en form av blindhet, innehållslöshet och likgiltighet till tillvarons djupare mening. Hon vill ha uppmärksamheten, men ger inget i utbyte. Likt en vampyr får hon sin energi genom att dränera andra. Hon favoriserar de hon kontrollerar och utestänger sina konkurrenter. Obalanserade kvinnor är avvisande och gör sällan något osjälviskt. De vill inte stötta någon. De vill inte tjäna någon. De vill inte trösta någon.

Även feminin obalans leder till isolering och splittring men mer genom övertävling och utstötning. Ömsesidigheten går därmed förlorad och missriktar livskraften. Skvaller, illvilja, skadeglädje och avundsjuka är den obalanserade kvinnans språk. Typiska kvinnliga skällsord handlar om yttre påverkan på andra som drama queen, giftspindel, attention seeker och skvallertacka.

Det sammanlagda individuella summerar upp i det gemensamma. På så sätt utspelas ett gigantiskt kärleksdrama mellan det maskulina och feminina om vilket perspektiv som får övertag i samhället. Vi ser denna dragkamp bland annat i politikens höger- och vänsterskala. Men olikheterna är i sig sunda och naturliga och behöver egentligen inte ligga till grund för någon motsättning. När de balanserar i jämvikt når de istället sin mest välverkande funktion.

Vad som föds ur ett sådant balanserande tillstånd är vad vi kan kalla för människovärdet. Människovärdet uppstår där det välverkande maskulina självbestämmandet riktas utåt mot det allmänna genom den välverkande kvinnliga dragningskraften. Kombinationen blir ett tillstånd där varje människas inneboende uppdrag når sin fulla rätt och finner sitt perfekta gensvar. När detta sker skyddas, hedras och helgas människan.

Människovärdet slår vakt om sådant som ingen har rätt att frånta någon annan. Det säkerställer att vi gemensamt sörjer för varandras behov. Människan intar den mest betydelsefulla positionen och behandlas därmed med största respekt. Detta gäller allt från den enklaste naturmänniska till den främsta vetenskapsman. Människans ord gäller. Människans val gäller. Det finns sådant som ingen har rätt att utsätta någon annan för under några omständigheter.

I kvinnlig domän finns människobejakande bidrag som stärker människovärdet. Däribland den osjälviska handlingen som lyfter det gemensamma. Att du lyssnar när du minst vill höra. Att du berättar vad du helst vill dölja. Att du svarar i telefonen när du minst vill prata. Att du gör dig tillgänglig när du minst vill ses. Människovärdet är kärlek till människan.

Motsvarande skyddas människovärdet i manlig domän genom att formaliseras i den oskrivna lagen. Den oskrivna lagen är inte skapad av människor, men beskriver likväl de regler vi är underställda. I korthet gör den gällande att människor inte har några ägare. Den som skapar bestämmer och kontrollerar över det skapade. Du bestämmer över vad som är exklusivt för dig. Dess öde är din egen dom. Detta gäller både de egna tankarna, uppfattningar och den egna friheten. Dina val och din strävan efter lycka. Men även dina fysiska ting och verktyg du konstruerar eller tillgodogjort dig. Människor gör inga överträdelser. Vi administrerar inte varandras egendom. Medgivanden blir till lag. Skador kompenseras. Kontrakt gäller.

Men att få dessa två perspektiv att mötas i det höga människovärdet är komplicerat. Den maskulina andens oskrivna lag motverkar nämligen den feminina andens kultur. Lagen skyddar den enskilde från det allmänna. Kulturen inordnar den enskilde under det allmänna. Lagen säger vad det allmänna inte har rätt att göra mot den enskilde. Kulturen avgör vilka beteenden den enskilde måste följa. Lagar regleras inte av känsla och kultur inte av förnuft. Ju starkare den feminina anden blir desto starkare drar kulturen oss bort från självbestämmande. Ju starkare den maskulina anden blir desto större drar lagen oss bort från medmänsklighet.

En egenskap i kulturen som vidare försvårar samspelet är att relationer inte fördelas jämt en till en utan flera till få. Detta gör att kulturens beslutsordning tar formen av en pyramid där några få blir betydelsefulla i toppen och desto fler betydelselösa i botten. Den kvinnliga anden blir därför lätt obalanserat stark, eftersom alla som ingår i den delar intresset i att utvidga det egna energisystemet. Den kvinnliga anden erkänner dessutom ingen gräns, utan eskalerar alltid. När den fått vad den vill ha vill den ha mer. Eftergifter utökar dess aptit. Den växer och får över tid övertaget. Den maskulina anden måste ge vika eftersom dess förfäktare arbetar utspritt och enskilt. Feminin obalans ger problem med övercentralisering om den maskulina andens decentraliserande motpol inte lyckats hålla den i schack.

När den feminina anden är obalanserat stark uppstår en situation där känslorna får förhöjd betydelse och ohämmat tar kommando. Detta tillstånd kan beskrivas som den den starkes rätt. Ett annat ord är djungelns lag och betyder att den som vill ha något har rätten att ta det från någon annan. Makt bestämmer alltså vad som blir rätt. Vi tillåts ta vad vi vill ha på den andres bekostnad på samma sätt som djur som äter upp varandra. Den starkes rätt i manlig domän är slaveri och krig. I kvinnlig domän är motsvarande ytterlighet kontrollkulturen.

Förnuftets tillbakaträngande kan inte kännas utan bara konstateras. Kontrollkulturen verkar i känslans domän vilket gör att vi mår bra när den stärker sitt grepp. Dess åtstramning känns behaglig och upplösning smärtsam. Det känns bra när någon försätts i samma kontroll man själv lyder under. Det känns bra när någon förlorar samma frihet man själv frånsagt sig. Kontrollkulturen känns lugnande att kapitulera inför och ansträngande att trotsa.

Denna känslornas minsta motståndets lag skapar en asymmetri och en ständig förskjutning mot mer kollektiv kontroll och mindre individuell frihet. Asymmetrin är förutbestämd och inte skapad av människor. Asymmetrin är orsaken till de många dubbla måttstockar vi ser runt oss i dessa dagar.

Man finner denna asymmetri i sig själv som sin dragning till det behagliga och motstånd mot det ansträngande. Att tillfredsställa vissa lägre behov verkar ofta bortklemande och förslöande. Åtstramning å andra sidan verkar härdande och uppbyggande. Asymmetrin gäller även våra relationer med andra. Smicker, mjukhet och följsamhet är vad vi önskar, men ett sanningens ord och en kall dusch vad vi kanske behöver. Kontrollkulturen stärker vår inre asymmetri och framtvingar diverse osunda beteenden hos den som önskar bli kvar i kulturen. Vi kan här tala om en moralisk nedbrytningsprocess och jag kommer nu att beskriva några av dessa problembeteenden.

Det första av dem kan vi kalla för skenaltruism. Altruism betyder osjälviskhet. Skenaltruism innebär att vi gärna vill uppfattas som empatiska, osjälviska och självuppoffrande trots att vi inte är det. Vi återvinner burkar, planterar träd i Afrika och dekorerar oss med opportuna symboler. Kort och gott en välgärning som inte kommer med ett personligt pris utan istället med kulturens belöning. Det är aldrig tillåtet att vara neutral till skenaltruistiska fenomen. Om du inte hänger med fördöms du. VÅGA INTE ANTYDA ATT JAG INTE ÄR GOD!!!!!

Utövaren utnyttjar alltså kontrollkulturens hackordning till att klättra över en medmänniska. Skenaltruism är därmed ingen världsförbättring. Med egoglasögon på förfasar vi oss över oförrätter begångna av det andra laget, men har överseende när samma oförrätter begås av det egna. Asymmetrin är även orsaken till att viss information alltid måste bemötas med tystnad.

Ett annat sätt att beskriva skenaltruism är att bete sig som en barnrumpa. När barnet som tar pappas chokladbit blir tillrättavisad börjar det gråta och ropar dumma pappa!! Inte nog med att barnet går i offerställning utan börjar även anklaga och utmålar pappa som angripare när han i själva verket är offret som fått sin favoritchoklad bestulen. Detta är asymmetrin i sin renaste form. Att bli vuxen innebär att komma över och tygla dessa barnsliga sidor men tyvärr består vårt samhälle idag av vuxna barn.

Obalansen mellan förnuft och känsla gör att det i kontrollkulturen råder intensiv konkurrens om livskraft enligt schemat om den starkes rätt. Samma obalans byggs med tiden in i individen som i många fall gör regression i sin utveckling. Många offer av grav kontrollkultur börjar helt behärskas av sina lägsta motiv. Jag kommer framledes att kalla dessa för de lågsjälade.

De lågsjälade är besatta av relationer och det egna anseendet. De strävar efter att höja sig och klättra över sin rival. Denne gör dock detsamma och resultatet blir en illvillig social miljö där alla försöker ingjuta känslan av otillräcklighet i varandra. De framhåller därför sina prestationer. De delar sina spännande upplevelser. Platser de besökt, middagar de haft och intressanta människor de träffat. Allt för att bräcka varandra i vem som lever mest beundransvärt liv. Den som vinner flyttar över sitt självtvivel på den andre och tillgodogör sig livskraften.

Med andra ord riktar de ett överdrivet fokus utåt. De jämför sig och fäster stor vikt vid hur de själva uppfattas. Utseende, kläder, seder, hemmiljö och umgänge blir viktigt för den bild av sig själv man sänder ut. Detta överfokus på det yttre bygger ofta in en personlig klyvnad och osunt stora skillnader mellan det privata och publika. De uppvisar älskvärd vänlighet när det ses av andra men självisk kyla när det inte finns något att vinna på något annat.

Deras skratt ljuder instrumentellt bara tillsammans med andra ur kontrollkulturen.

De lågsjälade har svårt att visa sitt verkliga jag eftersom personliga tillkortakommande kan användas emot dem. De har därför ofta problem med att erkänna brister och be om ursäkt. Som en följd därav får de svårt att utveckla täta och autentiska relationer. Autentiska eftersom de inte är sig själva och täta, eftersom den stora mängd energi som krävs för att spela den falska versionen av sig själv verkar uttröttande på dem. Träffarna blir därför alltmer sällan och planeras in i kalendern månader i förväg, men ställs inte sällan in när ansträngningen närmar sig. De vill hellre höras senare än förbinda sig eftersom känslorna kan vara helt andra vid ett senare tillfälle.

De överrumplar dig med självförtroendets energi de korta stunder de känner sig starka, men otillgängliggör sig så fort de känner sig svaga. De söker gynnsamma relationer och tittar över din axel för att se om de känner någon annan i rummet. De återförankrar betydande relationer genom fejkade telefonsamtal och distraherar sig från sig själva med fejkade ärenden. En artig fråga på stan besvarar de med en rynkad panna och ett vem är du? eller vet du vem jag är?

Det bästa sättet att armbåga sig fram är när någon snubblar. De lågsjälade männen uppnår detta genom pedanteri och småsinne. De klyver hårstrån och upptäcker vem som har en repa inuti bilens handskfack. De tillrättavisar och överglänser. De söker sin medmänniskas misstag. De måste vinna i det lilla till varje pris. De tar bilder på andras brister. En cykel någon ställt slarvigt eller en matlåda någon glömt. Vemsomhelst. Bara de får tag på någon de kan känna sig bättre än.

De lågsjälade kvinnorna gör detta i ännu större omfattning, men då genom skvaller. Målet för hennes vetgirighet är sin nästas svaghet som hon belyser, förstärker och sprider. Munnarna går varma dem emellan och de vrider och vänder på varje sten för att få kännedom om vem som sagt vad, så de kan ta livskraften från sitt offer. Vad som inte är erkänt har de ingen uppfattning om. Den som inte accepteras tillåts man inte ha samröre med. De skräms av den lilla mängd information de upphämtar genom sin nästintill sovande intuition. Istället för att bejaka tystar de sin inre röst så den inte ska rucka försvarsmuren som skyddar den egna motsägelsefullheten.

De lågsjälade är fixerade vid pengar. De signalerar ständigt sin goda ekonomi och sätter sig över varandra genom att vara den som bjuder. De försvarar fejkade priser. De tar lån för att uppvisa en luxuös livsstil. Vem som betalat vad för vilken slösaktighet upptar deras tankar och glädjen för det enkla är för dem ett främmande språk.

De verkar upptagna till det yttre, men det är lättjan som driver dem. De försvarar sin lathet och infantila livssyn med ursäkter. De lever barnsliga liv och äter mängder med godis och tunnbrödsrulle på Biltema. Underhållningen går på högvarv i deras hem och blir ett ypperligt skäl att stanna hemma sjuk från jobbet. De springer svettiga till tunnelbanan trots att den går var femte minut och sätter sig det första de gör vid en elkontakt för att ladda mobilen.

Eftersom de lågsjälade valt gruppnyttan framför människovärdet gifter de sig med kulturen. När kulturen utmanas uppfattar de hotet riktat mot dem personligen. Detta fenomen kallas för stockholmssyndromet. Offret försvarar förövaren som berövade henne självaktningen. Fenomenets namn är ingen slump eftersom Stockholm vid sidan av New York förmodligen är den stad i världen där det råder störst emotionell obalans.

Kontrollkulturen försvagar med andra ord människan. Den krymper hennes handlingsutrymme och gör henne till ett levande batteri som i filmen The Matrix. Kontrollkulturen är farligt eftersom den inte erkänner annat än kontroll. Så länge det kan maskeras som omsorg är det ovidkommande hur många förstörda livsöden den lämnar bakom sig. Som en bebisjätte utan huvud som krossar allt i sin väg. Kontrollkulturen är den rosaskimrande, kvinnliga versionen av en manlig militärdiktatur som lättvindigt låter dödsstraffen hagla till höger och vänster.

Men man kan skydda sig mot kontrollkultur genom att bygga upp sin personliga motståndskraft. Detta är dock oerhört farligt eftersom frigörelsen precis som inordnandet sker på andras bekostnad. På allas bekostnad. Den delade välbehagskänslan omvandlas alltså till en delad obehagskänsla. Det känns ut i minsta fingerspets när kontrollkulturen är på väg att förlora en av sina söner. Många ordspråk beskriver detta. Att sanningen svider är ett sådant. Vilhelm Moberg skriver i Mans kvinna att det aldrig funnits många av de frias släkt i trälarnas värld och att trälarna alltid velat hacka sönder de fria.

Men ibland är frigörelsen nödvändig. Jag kommer att beskriva denna frigörelse mer detaljerat senare, men i korthet handlar det om att minska sin egen konsumtion av andras livskraft. När du gör så utplånar du låga beteenden. Eftersom de lågsjälade dock inte känner till något annat kommer de till sitt sista andetaget att kämpa för det lägre människovärdet. Men befrielse från missbruk är en kärleksakt och motstånd mot befrielsen hat. Låt därför ingen intala dig att din välgärning är en missgärning när du som andlig tandläkare till tjut och tårar borrar bort det infekterade hålet ur tanden.

Resan mot befrielse är synonym med personlig utveckling. Beroende på vilken typ av kontroll du önskar frigöra dig från måste du begagna dig av en av de sju motsvarande typerna av mod. Den som inte anser att fara är en ofrånkomlig del av livet kommer tyvärr förr eller senare att tvingas bli varse detta och behöva betala ett dyrt pris för sin bristande försvarskapacitet. Socialt mod är att våga göra sig impopulär, fysiskt mod att våga utsätta sig för fysisk fara, etablissemangsmod att våga stå utanför grupptryck, intellektuellt mod att våga ändra sitt sätt att tänka, retoriskt mod att våga uttrycka sin uppfattning, intuitivt mod att våga ta till sig motstridig information, emotionellt mod att våga trotsa känslan.

I kontrollkulturen är en del av den tysta överenskommelsen att vi inte utmanar samhörighetskänslan. Den som ändå gör det drabbas av olika utstötningsmekanismer. Detta har blivit känt som att bli triggad. Man kan jämföra det med att rycka undan handen från spisen så fort den känns varm. Försvarsreaktionen sker automatiskt genom instinkt utan att gå via förnuftet. Den som triggar drabbas ofta av diverse hysteriska reaktioner.

Utstötningsmekanismerna är lika många till antalet som livsaspekterna och dessa är social utfrysning, fysiska hot, grupptryck, bedräglig logik, retoriska härskartekniker, selektiv intuition och skuldkänslor. När man har stött på en har man stött på alla. Men den som på förhand känner till mönstret har lättare att stoppa utstötningsförsöken. Förutsägbarheten gör det lätt att identifiera vem som grips av flyktreaktion. Den med underutvecklad logik kan omöjligen förklara sin avvikande uppfattning och ännu mindre lyssna på motpartens.

Som vi nämnt verkar den i feminin obalans alltid tillsammans med andra. På samma sätt som i filmen The Matrix igen är det därför omöjligt att övervinna den simplaste av kontrollkulturens talanglösa agenter. Detta är känt i folkmun som att det inte går att väcka den som sover. Likt tegelplattorna på hustaket kan du inte lyfta en utan att lyfta alla. Du kan inte göra något utan att göra allt och därför gör de flesta av oss istället ingenting. Kollektivet är barriären som blockerar självrannsakan. Den på villovägar övertalas att allt är som det ska. Själviska råd maskeras som solidaritet. Allt löser sig bara du rättar in dig i ledet. Lydnad säljs in som enda räddning från en kollektiv bestraffning vi inte fördömer utan deltar i även när den trampar på dem vi säger oss beskydda.

Vi har nu gått igenom hur kulturen skyddar sig mot de som försöker försvaga den. I somliga fall misslyckas den dock vilket får till följd att vissa kontrollgrenar faller till marken. Kulturens värderingar är inte statiska utan rör sig i båda riktningar inom en myriad av olika områden. Känsliga uppfattningar kan blixtsnabbt slå över till att accepteras. Den som ena dagen drabbas av utstötning kan dagen därpå till fullo respekteras. Det kan därför vara värt att säga några ord om hur kulturens värderingar formas.

I olika frågor finns ett vitt spektrum av uppfattningar. Skalans ytterligheter och alla däremellan formar tillsammans den allmänna uppfattningen. Om vi exempelvis tar synen på cigaretter kan ena sidan säga att passiv rökning dödar och kräva förbud. Den andra ytterligheten menar att tobak är testosteronhöjande och främjar manskultur varför rökning borde uppmuntras. Merparten har oftast ingen stark uppfattning om annat än att behålla en bekväm livsstil. De följer därför okritiskt mer tongivande röster. Somliga lägger fakta och sakomständigheter som grund för sitt ställningstagande. Andra tar kulturens för stunden mest opportuna uppfattning. På grund av asymmetrin har de sistnämnda det lättare att bli tongivande eftersom de har känslorna med sig. De förflyttar gradvis merpartens uppfattning i sin egen riktning.

Eftersom den allmänna uppfattningen står med ena benet i känslornas värld är den nyckfull och tappar lätt fotfäste i det oföränderliga. I värderingarnas brottningsmatch finns därför många likheter med det manliga och kvinnliga samspelet. I klassisk parbildning är det kvinnan som drar till sig och bedömer. Likt pojken som med sin hov försöker fånga fjärilen undkommer hon hans ständiga försök, men återvänder kort därefter för att göra sig påmind och åter plantera tanken. Om man överför denna förening på kulturens värderingar inser vi fort att det logiska perspektivet blir frånstötande och det känslomässiga tilldragande. Att detta är förutbestämt avslöjar likväl våra kroppar. Kvinnans hud är mjukare med mer underhudsfett. Mannens muskulatur mer knotig och hård. Våra mer delikata kroppsdelar talar samma språk. Mannen är utrustad till att söka upp och kvinnan med sköld för att kunna skydda sig.

Värderingar och normer är kontroll. Rättslös blir den som inte gör det överenskomna. Många kvinnor tar naturligt rollen av kulturens beskyddare. Om vi exempelvis bestämt att det är viktigt att ha cykelhjälm är det alltid någon som vaktar denna norm. Dessa gör det till sin ensak att tillse så även andra bär hjälm. De inhämtar sin livskraft genom tillrättavisningar med hjälp av normen i fråga. Något så självklart som att kunna välja sin egen säkerhetsutrustning omvandlas därmed till något som bestraffas om det inte efterlevs. Normväktarna sätter skräck i hjälmvägrarna. Att vägra hjälm kan väcka hatiska reaktioner.

Värderingarnas rörelse diskriminerar alltså i begränsande riktning. Detta gäller allt som höjer den enskildes kapacitet, eftersom kapacitet är synonymt med självbestämmande. Exempel på det är skjutvapen och kraftfulla fordon. Det finns alltid en inneboende vilja att begränsa de verktyg vi tillåts använda. Trots att den oskrivna lagen säger att vi har rätt att äga vilka verktyg vi vill så länge de hanteras varsamt så att ingen kommer till skada. Egendom är en annan form av kapacitet som begränsas med redovisnings- och beskattningskrav. Synen på barnen är en tredje. Ofta är det de ensamstående och barnlösa som mest högröstat proklamerar vad föräldern får och inte får göra. Skol- och vaccinationskrav brukar vara det första som nämns för att minska förälderns inflytande över sina barn. Att kraftfull digital kryptering i många länder är olagligt är ett annat exempel på samma fenomen.

Kontrollkulturen skapar naturligt kapacitetslösa människor. När dessa blir flest till antalet försöker de i strid med människovärdet utnyttja sitt övertag till att beröva andra samma kapacitet, självklart gömt bakom omsorgens täckmantel. Ju mer någon avviker från det gemensamma desto större blir dragningskraften att få denne tillbaka. Jantelagen blir på så vis en form av kärlekshandling där den på väg bort inte tillåts lämna eftersom den har alltför mycket att bidra med.

Ett personligt exempel i mikroskala kan illustrera hur den enskilde använder skyddslingar och gunstlingar för att sätta sig över andra. Vi kan kalla denna berättelse för kattincidenten. Det märktes tidigt att jag och min nya hyresvärd hade olika syn på katter. Jag är van, efter att ha bott på landet, vid att katter är rättså självständiga och i viss utsträckning klarar livhanken på egen hand. Denna syn delade inte min hyresvärd.

Varje morgon och kväll fick jag tillrättavisningar över hur jag skötte min katt. Det gällde exakt dosering mellan mjuk och hård mat. Hur mycket vatten hårdmaten skulle spädas ut med. Vilken tid på dagen kattens tarmfunktion var igång. För grannsämjan gjorde jag mitt bästa för att följa anvisningarna, men oavsett ansträngning slutade han aldrig påpeka mina brister. Jag fick höra att jag fördelade kattsanden fel. Att jag gav katten matrester den inte tålde. Att jag ställde matskålen på fel ställe.

Man kan här tro att vi har att göra med en sällsynt stor djurvän och det hade även jag om jag inte märkt att han under perioder helt tappade intresset för katten. Tomma matskålar och kattsand som inte bytts på dagar. Sura nedkissade sängkläder. Intorkat kattbajs i husets alla hörn. Kattstackaren sökte i desperation väta sin torra strupe genom att dricka ur toalettstolen.

En dag blev jag lite väl bekväm och råkade förråda min verkliga inställning till katten. I strid med husets regler lät jag katten gå ut och få lite frisk luft, trots att den farliga grannkatten tydligen väntade där. Jag struntade med andra ord i en regel, vilket därmed visade att hackordning var bruten. Jag fick mitt kontrakt uppsagt och kastades ut redan samma dag.

Ett till exempel på ett snarlikt fenomen är trender. Nymodigheter slår ofta ned som en bomb och ingen vill vara sist att haka på det nya. Men ofta är vad som utmålas som nytt bara kontroll draperad i utvecklingens färger. Modern konst är ett exempel på ett artistiskt kontrollnät. Vi omfamnar det nya och spelar rollen av den som förstår de slarviga strecken och morbida färgskiftningarna. Mellanhänder gör sin karriär som tolkare och auktoritet. Det enkla och intuitivt sköna som ett kärlekspar på picknickduk omslutna av en vacker blomsteräng hånas, eftersom den inte ger möjligheten att sätta sig över någon.

Samma tendens har jag många gånger upplevt under musikuppföranden i Berwaldhallen. Varje gång vedervärdigt klick-, knall-, pip- och smällframföranden spelas står ingen hejd att finna på publikens stående ovationer. Vi tar i från tårna för att visa att just jag är tillräckligt kultiverad för att förstå och uppskatta det nya. Men i verkligheten finns inget att uppskatta, varken i tavel- eller musikversionen av kungens osynliga kläder i Kejsaren är naken. Många klassiska verk som bättre förtjänat uppmärksamheten har på detta sätt ställts i skuggan av sina underlägsna motsvarigheter.

I den digitala tidsåldern översköljs vi med kontrollerande teknik. Vad som fått namnet Internet of things innebär att dina ägodelar ska vara anslutna till Internet och sammankopplade med varandra. På så sätt uppstår användarfördelar som att husdörren låses upp redan när man närmar sig hemmet med telefonen i fickan. Men baksidan av bekvämligheten är att den stora mängden information som de uppkopplade enheterna samlar in kan användas till att gillra kontrollfällor. Teknikföretagen analyserar hur användaren lever sitt liv och utifrån datan utformar de funktioner som leder människans beteenden i en riktning som är företaget till gagn. Man bör därför vara försiktig med att alltför okritiskt anamma det nya eftersom tekniskt hjälpmedel lätt blir till mänskligt stjälpmedel.

Men kontrollkulturens ambassadörer försvarar sina tekniska kidnappare och drar nytillskotten ned i vattnet de själva känner väl. Stolt visar de upp sin chippade arm och säger att de önskar lagar som tvingar alla till detsamma. Enligt minsta motståndets lag låter vi på så vis de minst lämpade bestämma vår gemensamma livsstil. Ju mer vi okritiskt accepterar det nya desto större aptit får de på mer av det söta, kladdiga och roliga. Barnet vill riva det fina tornet av klossar som pappa byggt. Ju finare och större torn som rasar desto större blir glädjen. Men barnet bygger inget eget torn om inte pappa sitter bredvid och noga läser bruksanvisningen och visar var klossarna passar. Vad som istället hade behövts är med andra ord en massiv uppfostran oavsett hur mycket det vuxna barnet viftar med händerna, bits, spottar, fräser, gråter och skriker ut sitt missnöje över att bli fråntagen sina drönare, elbilar och smarta klockor.

Vid det här laget i analysen står det klart att man kan tillgodogöra sig andras livskraft genom att sänka människovärdet. Men som vi vet väcker krafter motkrafter. Om någon skulle försöka kontrollera någon hårt och öppet skulle människans rättvisekänsla vakna och gå till försvar för den som berövas sin rätt. Därför är den styrning som är vanligast idag istället utformad som en labyrint av lockelser. Osynliga metoder som grupptryck, förvirring, rädsla, okunskap och stress gör att vi väljer att frivilligt frånsäga oss vår kraft. Boken Manufacturing consent handlar om detta och beskriver hur man kan lura till sig medgivanden. Onödigt invecklade licensavtal på tusen sidor som man måste godkänna för att kunna använda datorns ordbehandlare är ett exempel.

Den smygande förskjutningen i mängden kontroll som normaliseras stöper ständigt om oss i nya beteendemönster. Jag såg en gång ett filmklipp med en burk med loppor som hoppade långt över burkens kant. När man satte ett lock på burken vande sig lopporna vid att inte hoppa högre än dit burken tog stopp. När man sedan tog av locket hoppade ingen längre ur burken utan hade vant sig vid att begränsa sig. Även bebislopporna anpassade sin hopphöjd från födseln och fick därmed aldrig se den egna artens fulla hoppförmåga.

Om vi söker efter något som motsvarar burkens lock i människovärlden upptäcker vi vissa större strukturer som leder våra beteenden i liknande riktning. Vi kan kalla dessa för kontrollsystem. Jag kommer att närmre beskriva fyra sådana och de jag tänker på är yrkesroller, myndighetsprogram, ideologier och trossystem.

Låt oss först börja med våra yrkesroller. Som vi nämnt gör våra olikheter att vi naturligt dras till olika arbetsuppgifter. Vi testar oss fram och de aktiviteter vi finner glädje i och som flyter på ligger ofta i linje med våra medfödda fallenheter. Vi söker och finner en lämplig livsmiljö. Exempelvis hittar den som är tekniskt begåvad fram till andra med samma intresse. De yngre finner äldre med kunskap, erfarenhet och en plattform de kan ta del av. De äldre i sin tur glädjer sig över att dela kunskapen och se sina livsverk gå vidare. Vi märker att vi utför uppgifter olika väl och börjar samarbeta. Vi utvecklar starka relationer och presterar tillsammans. Allmänheten söker sig utefter behov till den som kan hjälpa och tjänstgöringen erbjuds i utbyte mot en skälig mängd kontroll och livskraft. De som blir hjälpta hjälper sedan tillbaka med sina bidrag i den delade ekonomin. Yrkesheder gör den enskilde betydelsefull och stärker människovärdet.

Men idag försvårar kontrollsystem ett sådant naturligt samspel från att uppstå. Kontrollsystem har incitament att motverka individernas självständighet och samarbetsförmåga eftersom det strävar efter att centralisera den mänskliga organiseringen. För att uppnå detta har man försökt bestämma människans riktning och livsväg redan på förhand. Detta är möjligt eftersom man utifrån livets sju aspekter kan utforma en livsbana som passar respektive roll. Utbildningsväsendet planterar tidigt dessa förutbestämda livsbanor. I hierarkiska strukturer går eleverna på rad och de svarar rätt på lärarens frågor. De får betyg baserat på hur omtyckt de gör sig av läraren som får livskraften av att få sin ställning bekräftad.

Senare på Campus plöjer studenten tusentals sidor studielitteratur. De beter sig och uttrycker sig liknande. De delar värderingar och förebilder. De ser samma serier och även dessa är noga utformade för att sälja in den förutbestämda yrkesidentiteten. Spindeln i nätet ser Social network. Arbetshästen ser Wall street. Entreprenören ser Boiler room. Specialisten ser Space odyssey. Läraren ser Mad men. Fritänkaren ser Limitless. Lyssnaren ser In treatment. Skådespelare får karaktärerna att locka oss och scenerna slår an där vi är som mest mottagliga. Stereotyperna kapslar in det mänskliga sinnet i givna beteenden. Hon strömlinjeformas. Hennes fantasi hämmas. Hon upphör att utforska tillvaron efter egna premisser.

När studenten senare gör sitt inträde på arbetsmarknaden upptäcker hon samma centralisering. I redan hårt cementerade branscher ställer paraplyorganisationer och branschföreningar krav som inget företag kan kosta på sig att stå utanför. Små arbetsgivare slås antingen ut eller köps upp av större. I detta vakuum reser sig multinationella företag som omstöper hela yrkeskategorier. De får enormt inflytande över medarbetaren.

Fråga den som från insidan sett den moderna internationella arbetsplatsen och vad som pågår där bakom stängda dörrar. Dessa arbetsplatser är feminin obalans i koncentrat. Där går gruppbildning, lydnad och lismande på högvarv. Härskartekniker är mer regel än undantag och sociala spel har bubblat upp till att bli den viktigaste arbetsuppgiften. Samma fabriker som förr tillverkade bilar massproducerar idag lågsjälade. Järn användes dåmera till att konstruera tekniska ställningar. Idag är formbara ungdomar det bästa materialet till att konstruera kontrollsystem. Personalomsättningen på dessa arbetsplatser är hög och ökar ständigt.

I dessa miljöer biter maktkvinnor sig som fästingen fast vid sin chefstitel och du kastas ut med huvudet före om hon inte gillar dig. De högre cheferna ser mellan fingrarna och ger henne fritt utrymme att domdera och ohämmat låta sina stormande känslosvall gå ut över personalen. Regelverken gör det konkreta medvetet grumligt och ogreppbart, så att känslorna får kommando över förnuftet. Kontrollkulturen skrämmer alla till lydnad. Med rädsla för att förlora yrkesidentiteten tiger vi om missförhållanden och vänjer oss av med självrespekt och integritet.

Emotionell obalans i samhället i stort gör dessutom att yrkena bastardiseras. Spindeln i nätet som lockas av det snabba tempot och att nätverka kanske hamnar på en PR-byrå eller blir marknadsassistent. På dessa arbetsplatser ägnar man sig inte åt att informera och lyfta människan, utan motsatsen; stimulera onaturlig konsumtion som hade stannat av om den inte getts konstgjord andning genom suggestiva reklamkampanjer.

Arbetshästen dras naturligt till ordning och auktoritet och väljer kanske därför polisyrket. Istället för att slå vakt om högre principer och den allmänna ordningen blir han sina överordnades okritiske orderföljare. Han poserar i uniform och tillrättavisar oskyldiga. Respekten han mottar blir kärnan i yrkesutövandet. För att få reaktioner och livskraft slår han på sirenerna trots att ingen nödsituation föreligger. Han bryter den oskrivna lagen så länge det sker med allmänhetens medgivande.

Entreprenören som lockas av resultat kanske gör karriär som politiker. Politikern ska företräda folkets intresse och slå vakt om planering, sparsamhet och ansvarsfull användning av gemensamma resurser. Men för att få behålla jobbet måste de spela med i illusionen om att den allmänna viljan är lag. De stimulerar och eldar igång kravlöshet och blir massornas bundsförvant i kampen för barbari och djungelns lag. De döljer de verkliga problemen och presenterar ständigt nya låtsaslösningar på gamla problem.

Specialisten intresserar sig för detaljer och börjar kanske jobba som ekonom. Ordet härleds ursprungligen från att hushålla med resurser. Men redan första dagen på ekonomlinjen får han istället lära sig allt om spekulation, optioner och börsderivat. Kärnan i hans insatser handlar om rikedomsförflyttning men maskeras som stimulering av ekonomin. Hur nästkommande generation en morgon vaknade egendomslös förtäljer inte de krångliga förklaringsmodellerna. Trots att det är just dessa som legat till grund för den ekonomiska samhällsplaneringen.

Läraren är intresserad av retorik och ord och väljer kanske yrket som advokat. Denna ska skydda rättvisa och människovärdet genom lagtillämpning och rättsskydd. Advokaten av idag är mer intresserad av att göra sig ovärdelig genom att vara den som förstår de medvetet tilltrasslade, kryptiska formuleringarna. De får ensamrätt på att tolka och kommunicera betydande information och blir på så vis statsapparatens springpojkar. Den bäst betalda advokaten är den som är duktigast på att omvandla guld till sten med sin trollstav.

Fritänkaren ser perspektiv och vinklar som ingen annan och vill därför bli journalist. Journalistens bidrag är tänkt att vara upplysning, bildning och kunskapslyft, men idag ägnar de sig åt motsatsen. De fördummar, skandaliserar, sprider rykten och fängslar på sin arbetsgivares uppdrag läsaren i den förutbestämda diskursen. De chockerar och brutaliserar den allmänna tanken. I den mån djupgående och insiktsfull journalistik fortfarande existerar måste den med högsta precision träffsäkert missa sitt mål för att ha minsta chans att beredas allmänt spaltutrymme.

Lyssnaren vill ta hand om andra och kanske väljer att bli läkare. Denne är tänkt att främja hälsan och tala klarspråk utifrån sin erfarenhet och kunskap om kropp och hälsa. Idag följer många av dem blint hälsodirektiv och fäster mer vikt vid sin egen expertställning, att glänsa i läkarrock och låta tjusiga diplom tapetsera praktikens vägg.

Vi är de flesta medvetna om detta fulspel i våra yrken, men vi tiger därom för att inte såga grenen vi sitter på. Vi bortförklarar vår egen delaktighet genom att rycka på axlarna och säga att det alltid har varit så.

Nästa stora kontrollsystem som leder människan i en förutbestämd riktning som vi ska gå igenom är myndighetsprogram. Myndigheter opererar såväl inom det manliga som kvinnliga. Inom det manliga översköljs vi med människoförminskande diktat och intrång i privatlivet. Det kan handla om det lilla som förbud för enskilt avlopp, tobaksförbud, djurhållningsregler, förbud att elda, klimatkrav på fordon, förbud för råmjölk och krav på säkerhetsbälte. Men även större saker som inskränkningar i yttrandefriheten, beskattning, skolplikt och yrkesförbud.

Alla dessa angelägenheter är egentligen privata, men har under åren smugits in under allmän kontroll. Vägen dit har gått via vad som felaktigt kallas för lagar. Allt som bestäms i sammanslutningar gäller nämligen enbart de som ingår däri. Regler för fåtalet är policy och inte lagar. Ur sammanslutningar kan man träda in och ut. Men i fallet nationalstaten har ingen berättat hur man träder ur nationsgemenskapen. Om det inte passar får du flytta till ett annat land, heter det, men detta är en avledningsmanöver. Att säga upp sitt medborgarskap och återlämna passet kan bara göras för den som samtidigt skriver in sig i annat land och därmed underställer sig andra tvingande policys maskerade som lag. Den som mot alla odds lyckas med konststycket att klara sig på egen hand straffas i skymundan så att allmänheten aldrig får reda på att slaveriet är nationalstatens innersta kärna.

Myndighetsprogram jobbar genom kamratkontroll. Den som önskar frigöra sig kan bara göra så genom att lämpa över kontrollen på någon annan. Den som inte registrerar utgående moms gör att betalningsmottagaren begår brott som inte registrerar ingående moms. Den som tar över en bil utan att registrera den på sig gör att den förra ägaren har skyldigheter, eftersom han inte kan avregistrera den utan att lämna in katalysatorn till skroten. Den som vill avregistrera sitt företag måste överlåta det till någon annan för att slippa ha det vilande i åratal, för att tillåtas avveckla det. Den som flyttar ut kan inte bara skriva ut sig från sin gamla adress utan att skriva in sig på den nya. Denna konstruerade sammanbundenhet gör att vi alla håller kvar varandra i beroendeskap.

I massmedia rullas olika myndighetsprogram ut som förstärker samma obalans. Vad som började med att rädda regnskogen slutar i långt mer extrema godhetskampanjer. Låtsasproblem presenteras. Gunstlingar omhuldas. Vi delas in i läger och resultatet blir irritation och bruten kommunikation. Den som nyanserar bilden får det hett om öronen. Fallgroparna är så minutiöst utsatta att varje ansats till kritik leder sinnet i gropen där det desarmeras, avfärdas och tappar inflytandet.

Men myndighetsprogram har alltid ett bäst före datum innan allmänheten når mättnad och ser igenom schemat. Motkrafter gör att vi förr eller senare börjar ställa oss de viktiga frågorna: Har vi litat okritiskt på experterna på tv? Har vi varit för fega för att ställa de känsliga frågorna? Har vi riktat vårt förtroende fel? Har vi flytt vårt eget ansvar? Har vi varit själviska och blundat för det som inte drabbat oss själva? Har vi låtsats vara goda för syns skull? Har vi blundat för andras lidande?

Tyvärr är myndighetsprogrammen så intelligent utformade och väl koordinerade att de redan på förhand utformats för att avbryta en sådan självrannsakansprocess. Detta sker genom distraktioner med nya myndighetsprogram. Viktiga lärdomar uteblir därmed och glöms bort.

Det tredje kontrollsystem vi kommer att behandla är vad vi kan kalla för falska ideologier. De jag främst tänker på är socialism, kapitalism och nationalism. Dessa framställs ofta som tre olika sätt att organisera samhället. I verkligheten är de dock vanskapta versioner av sanna moraliska impulser. Samtliga tre har förvrängts så att vi i en labyrint av lockelser frivilligt sänder upp vår kraft till toppen av diverse toppstyrda hierarkier. De falska ideologierna säger sig företräda den enskildes väl men i realiteten utarmar de på tre olika sätt människovärdet och sprider kontrollkultur.

All kollektivism strävar efter att förminska den enskildes betydelse. Kollektivism strävar alltid efter att fördumma och försvaga. Pyramidspel är ett ord som illustrerar detta. Den som kommer in sent är förlorare så länge denne inte får in ännu fler. Självklart maskeras detta ens eget som den enskildes väl. Kollektivism börjar alltid med dubbla måttstockar för att sedan övergå i dubbelmoral och i sin mest extrema form krig.

Socialism beskrivs som ett skydd för den svage genom en gåvoform från det allmänna till den enskilde. Men inget behov av en sådan struktur finns eftersom liknande mekanik redan slumrar i den mänskliga naturen. Snarare ska denna impuls aktiveras genom att yttre part backar undan och undviker att ingripa. Barnet lär sig inte simma förrän du tar bort de uppblåsbara armpuffarna. Omsorg ska skötas på det personliga planet sprungen ur en inre ansvarskänsla inte genom vinstdrivande hjälporganisationer. Dessa är dessutom bara en konstruktion på papper som bekant inte kan känna några känslor.

Kommunism är resultatet av ett annat logiskt felslut. Att skydda den enskilde från rovkapitalism är sunt, eftersom räntans logik ofrånkomligen leder alla världens rikedomar till en och samma ficka. Försvårandet av detta får dock inte ske på ett sätt som går ut över rätten till egendom. Människans skapande ska inte begränsas, eftersom det inte finns någon gräns för hur mycket en människa kan förbättra sin livssituation. På så sätt blir kommunism rätten till stöld av annans livskraft och kapitalism rätten att tilltvinga sig livskraft ur andras beroendeställning.

Nationalismen är också en falsk ideologi, eftersom den falskmyntar integriteten. Skyldigheten till beskydd är sann och ren men nationen förvränger vad det är som ska beskyddas. Sanna koncept som familj, etnicitet, folk och kultur blir ersatta med falska som stat, medborgare och nation.

Nationstillhörigheten introduceras som ett resultat av kollektiv kraftmätning. Berättelser förhärligar den starkes rätt och blodsutgjutelse om det materiella. Vi iklär oss en överlägsenhet vi själva inte gjort oss förtjänt av. Främmande folk ses som konkurrenter och inte som organen i kroppen. Levern upphör att rena blodet i sin antipati mot hjärtat. Lungorna berövar magsäcken syre för att avstanna matsmältningen. Vi bejakar det främmande utåt, men innerst inne ser vi ned på det.

Men stolthet är en last och ödmjukhet en dygd. Den avsmalnade personen är inskränkt och därmed även nationen. Vi normaliserar och förskönar inskränktheten. Vi utformar samhällen efter den obalanserade nationalgestalten för att skydda oss från självreflektion. Mot den som avviker tillåter vi övergrepp så länge det sker i blågula färger.

Att nämna att nationsgränsen är onaturlig får många att tro att man ber om gängbrottslighet, terrordåd och bidragsmissbruk. Men att göra intrång, störa och kränka är otillåtet i motsats till att färdas, besöka och vistas på främmande plats. Idén om gränskontroll upprätthålls genom det fabricerade kriget mot narkotikasmuggling och skrönor om att man blir blind om man inte betalar skatt på sin sprit. Den som med ena handen drar gränser och skapar utvaldhetskänslan lockar med andra handen främlingen med orealistiska förmåner som sticker i ögonen på lokalbefolkningen. Folken möts på så sätt under mest tänkbara dysfunktionella former.

Inte undra på att en explosiv krutdurk pyr av missförstånd och motsättningar. I raseri vaknar samma svensk som i åratal använt rasistkortet och exploderar nu i ilska över sin stramare livssituation. Han riktar sin ilska mot Hamim på hörnet, det enda företaget i kvarteret som låter dig betala med kontanter. Den sista restaurangägaren som gör en snurra till barnen av läskflaskans kork och en tandpetare. Men han frågar sig aldrig om han själv deltagit i skapandet av situationen han befinner sig i. I vredesmod skriver svensken på mandaten som ger myndigheter nya befogenheter med hemliga vittnen, föreningsförbud och myndighetssekretess. Han applåderar när den muslimska familjefaderns döttrar får huvudbonaden frånsliten hjässan och inplaceras på skyddat boende med besöksförbud och mobil i handen med hemligt nummer och förinstallerade dejtingappar. Vill man bo i Sverige måste man följa svenska seder och heder är inte en av dem.

Men den som trodde att stormtruppen skulle sättas in mot gängledarna blir besviken när svenskens egna söner får uniformerad påhälsning. Samma ungdom som inte har haft privilegiet att pensionera sig fri från problemen utan med livet som insats tvingas tränga tillbaka kontrollsystemet. Kärlekens eld som vaknar i det unga bröstet kan alltid släckas med stövlar, gevär och batong. Allt så länge åldringen bereds möjlighet att titta bort utan att behöva tappa ansiktet.

Vi ombeds att lösa problemen på demokratisk väg. Men vad vi aldrig fick veta är att demokratin inte är en befrielse- utan en kontrollprocess eftersom 51 procent i verkligheten inte äger en enda av de resterande 49. Men partier vill gärna få oss att tro att problem som uppstått ur kollektivism ska lösas med mer av detsamma. Alternativmedia i sin tur avslöjar inte utan döljer dessa faktum och kämpar istället för att behålla den gamla ordningen eftersom deras eget kontrollnät annars skulle gå i graven med resten.

Detta fenomen brukar felaktigt kallas för falsk opposition, men är i själva verket en naturlig självbevarelsedrift. De lågsjälade kommer alltid att anlägga det förrädiska sinnelaget när någon avviker från den egna sektliknande trångsyntheten. Relationen till dig ersätts med en störtskur av kartläggning och illasinnade utfrågningar. Vi förleds att tro att utplacerade agenter har uppdraget att trassla in allmänheten i verklighetsfrånvända uppfattningar. Men något sådant behövs ju inte, eftersom vi sköter detta jobb utmärkt själva.

Världen är dessutom alltför detaljrik för att kunna detaljstyras. Den enda agenten vi med andra ord bör bemöda oss med att dribbla bort är den inre agenten som får oss att konkurrera med andra om livskraften. Vad som är rätt ska bejakas och det falska korrigeras oavsett vem budbäraren och dennes motiv är. Alla får tala. Ingen behöver vara rädd för att förknippas med någon. Ingen ska ställas till svars för någon annans ord. Den som eldar associationsskräck springer splittringens ärenden och hindrar våra snäva perspektiv från att klarna i skenet från helhetens ljus.

Slutligen har vi kommit fram till falska trossystem. Jag tänker i allmänhet på de fem världsreligionerna, men i synnerhet på Kristendomen. Kyrkan är institutionen tänkt att ägna sig åt de frågor vi hittills tagit upp, men av olika skäl gör den inte det. Kristendomens grund är troendet, men ett mer människobejakande mål vore vetandet. Den som tror väntar nämligen och gör sig själv till offer. Att någon annan än vi själva leder oss till paradiset är kontraintuitivt. Men kontrollsystem vill alltid maskera passivitet som empati och lydnad som styrka. Kristendomen gör att vi på frivillig väg frånsäger oss livskraften.

Den som reser kontrollstängsel har incitament att undanhålla kunskap. Men på grund av krafter och motkrafter är förbud inte den bästa vägen. Bättre är att ersätta det sanna med en falsk version. Att Jesus undanhållit mer betydelsefulla sanningar än de som framkommer i Bibeln är inte sannolikt. Mer troligt är att de plockats bort.

Det kristna Gudsbegreppet i sig känns frånryckt från vad vi kan uppfatta med våra sinnen. Vi bär alla på en oändlig mystik. Istället trasslas gudsbegreppet till att handla om blodgråtande Jungfru Maria-statyer, mirakel, att gå på vatten, flygande bevingade änglar och en basmyndig röst från gubben i himlen. Som om inte den magi vi alla kan se med blotta ögat vore nog. Sekterism och konstigt språkbruk frikopplat från allmänheten skapar subkulturer som gör det lätt att ringa in och avfärda dårarna som pratar om konstiga saker.

Jesus varnade själv för den organiserade religionen och ingenstans är grupptänk och människoförminskning så utbrett som bland kyrkbesökare. Den egna övertygelsen sträcker sig ofta inte längre än läpparnas bekännelse. I vanlig ordning drabbar skratt, flykt och baktalande den konkurrent som gör anspråk på främsta kyrkbänken, att bli prästens favoritadept eller kyrkans mest välaktade storfamilj.

Präster i sin tur bryr sig mer om vilket samfund vi går till och hur ofta än besökarens personliga utveckling. Inte fler själar att höja, utan snarare att fånga i det egna kontrollnätet. Kyrkoherdens ansikte flammar i vredesmod mot den som vill äntra den låsta kyrkan för bön under samhällsnedstängning. Inte vågar han viska i ditt öra att följa med in genom bakdörren.

Nyligen upptäckta andliga omständigheter talar vi tyst om i kyrkan. Trots att rebellernas rebell Jesus lärde oss bedöma trädet efter sin frukt och att alla träd som bär dålig frukt skall huggas ned och slängas på elden. Jesu tolerans blir istället till undfallenhet. Jesu förlåtelse tar bort vår skyldighet att fördöma. Jesu lidande gör att vi slipper lida. Jesu lärdom att icke döma blir till att icke tala. Men inget hedervärt finns i att tiga om vad som måste sägas. Men för att slippa brännande märken på huden från olydnadens välgärning intalar vi oss att vad kejsaren och Gud kräver är olika saker.

Att yrkesroller, myndighetsprogram, ideologier och religioner bär på kontroll som innersta kärna är ett faktum vi kan hålla oss kvar vid en stund. Att så är fallet är inte nödvändigtvis av ondo, eftersom kontroll som vi nämnt kan beskrivas som samarbete. Essensen i kontrollsystem är därför på sätt och vis naturlig eftersom de annars aldrig hade fått sådan stark ställning. Vi bör nog därför inte sträva efter att helt ta bort utan snarare försvaga, balansera och normalisera dem tillbaka till sina ursprungliga syften.

Men att de sedan långt tillbaka med sådan kirurgisk precision utformats till sitt ändamål visar att man måste ha haft en djupare kunskap om den mänskliga naturen då än vad vi har idag. Fröet till vissa av dessa strukturer går så långt tillbaka att situationen vi nu är i verkar förberedd sedan tidigare. Någon visste alltså. Men diskussionen därom borde i sådant fall vid något tillfälle ha förts i den historiska litteraturen. Klassiska verk och de tyngsta tänkarna förbiser alla dessa mest betydelsefulla sidor av människan och våra samarbetsformer.

Det är som att de viktigaste orden för att förstå samtiden är borttagna. Livskraft, feminin obalans, lågsjälade, den oskrivna lagen, kontrollnät och människovärdet. Var det dessa ord man tog bort under de språkreformer som i den utvecklade världen mystiskt sammanföll runt sekelskiftet? Är det rimligt att vi ska behöva återupptäcka och sätta ord på dessa mest centrala koncept? Dessutom kan man tycka att denna kunskap borde ligga i centrum för hur vi utformar våra samhällen och inte motsatsen. Att förmildra konkurrens, ingjuta förståelse och samspel. Men i verkligheten gäller den raka motsatsen.

Samtidigt kan en sådan enorm omstöpning inte ske utan en underliggande programkod som drar tillvaron i en given riktning. Som en ström med vatten som leder till vattenfallet. Den som lägger barkbåten däri kommer att se den sväljas i djupet. Att få båten att färdas uppströms kräver tillförd energi i form av bränsle och motor eller genom att pressa båten framåt eller dra den i ett snöre. Det är därför svårt att skilja på vad som uppkommit utifrån oss och vad som på förhand placerats ut för att forma oss. Men det är tydligt att den yttre samhällsnedbrytningen hör samman med den inre. De påminner dessutom om varandra. Möjligen uppstår våra samhällen naturligt från det lilla till det stora som en konsekvens av det mänskliga sinnets tillstånd. När människan fungerar fungerar våra institutioner. När personmoralen sjunker omvandlas vad som var tänkt som livshjälp till dödshjälp.

Men denna diskussion har vi aldrig fört. Av någon anledning har människan inte fått veta att den högsta kunskapsformen i vår tid är outforskad. Är det därför som Jesus talade i metaforer? För att inte ge oss facit, så att vi själva ska hitta svaren genom vår intuition, känsla, fantasi och empati.

Men i så fall är inte bara Bibeln omskriven utan man har helt sopat undan spåren från en sådan högre kunskap. Är det därför vi inte får ihop årtalen? Vi förstår inte hur, men vi ser i det förgångna en häpnadsväckande prestationsnivå som vi idag med all modern teknik inte kommer i närheten av att kunna replikera. Vi lyssnar till Mozarts pianokonsert och ingen i den kända världen kan återskapa något liknande, trots att vi sitter med partituret i handen. Uppsala domkyrka, Riddarholmskyrkan, Storkyrkan och Lunds Domkyrka. Liknande byggnadsverk klarar vår civilisation inte längre av att bygga.

Kunde man verkligen 1912 när Stadshuset sägs ha byggts sänka ned dykare meter ned i Riddarfjärden att djupborra gigantiska fästskruvar i havsbotten? Frästa och svetsade metallkragar mantlas samman i ringar med meterdiameter till en gigantisk järncylinder. Med hand pumpades dessa fria från vatten att motstå åtskilliga bars vattentryck. Cement hälldes i de tomma ramarna för att på så vis gjuta den gigantiska byggnadens bärande pelare. Lät detta sig verkligen göras en tid då hästar och rep var tidens till buds stående teknik? Boken i min bokhylla från 1923 beskriver att så var fallet men kan vi lita på den?

Många banbrytande upptäckter under vår livstid tycks ha uteblivit. I matväg har inga tidlösa rätter tillkommit. Majonnäs, smör, senap, soja, choklad, tomatpuré, kaffe, ättika, olja, mjöl, grädde, maräng och vinäger har man känt till och använt långt innan någon av oss var född. Inom tekniken fanns dammsugaren, flygplanet, klockan, kameran, tvättmaskinen, glödlampan, spisen och bilen långt innan vi kom till världen. Möjligen är det digitala nytt men känns inte många digitala innovationer märkligt ur fas med sina alternativ? Datorn, skrivaren, Internet, smarta telefoner och modern kamerateknik. Varför kan ingen av oss tillverka datorernas mikrochipp? Varför kan ingen bland oss utveckla AI-teknik som påminner om storföretagens? Det är som om tekniken redan funnits och placerats ut när tiden varit mogen.

Kan vi lita på sekelskifteslitteraturen eller är den resultatet av mänsklig fantasi? När vi studerar historien slås vi av hur märkligt produktiva de relativt få arkitekter och konstnärliga gestalter är som sägs vara upphovsmän till kulturgärningarna. Skrev Bach verkligen 1000 verk och hade 20 barn? Varför är antika böcker till sin utformning misstänksamt lika? Varför är det bara en till två och ofta relativt enkla livsvisdomar vi får till oss ur världsförfattarnas verk? Är det därför vi inte njuter av poesin, för att den riktiga är bortplockad? Hur kunde Orwell i 1984 så detaljrikt beskriva kontrollsystem när något sådant under hans livstid inte fanns att studera?

Det är som att en stor hemlighet är nedgrävd. Vi ser isbergens topp men ju mer vi gräver desto större blir det som döljer sig under ytan. Verkar inte nationernas flaggors slarviga färgfält alla ritade i ett bräde? Varför är våra kyrkor dekorerade med okristna motiv? Varför har sekelskifteshusen en märklig relation till marknivån? Varför ser vi fönster ombyggda till dörrar? Balkonger som vilar på gatuplan? Igenmurade fönster fem meter under jorden? Med vilken teknik gjordes de omöjligt invecklade dekorationerna? Varför hittar vi nedsmälta berg över ståtliga slott? Hur lyfte de Pennstatyn i järn 165 meter upp på stadshuset i Philadelphia? Varför är paradbyggnadernas uppförandebilder omgivna av geggiga lervägar? Varför var de första fotografierna på Berlin, Paris och Stockholm helt tomma på människor mitt på ljusa dagen?

Man behöver inte betrakta många sådana bilder från runt om i världen för att få en olustig känsla i magen. Men ännu märkligare blir det när vi höjer blicken mot himlen. Varför ser stjärnorna ut som små elektriska laddningar i vatten när vi filmar dem med vår Nikon P 1000? Hur kan solen och månen röra sig i samma bana? Varför lägger sig alltid horisonten i den egna ögonhöjden? Varför är solens kant lika skarp som månens? Varför är ljuset från månen kallt och från solen varmt? Varför ändrar månens skugga aldrig sin riktning? Varför ser vi ingen svart stenklump bredvid solen före och efter solförmörkelsen? Varför ser vi stjärnor rakt igenom månskivan?

När människan befriat sig från tabu och associationsskräck kommer vi att kunna föra dessa samtal i lugn och ro utan utstötningsmekanismer. Och kanske har några ibland oss redan svaren på frågorna. Några som redan känner till vilken riktning vi människor alltid kommer välja att vandra. Några som planterar ut teknik, ord, tankar och lagar för att påskynda människans naturliga nedåtgående. Mot en lägre moralisk nivå där vi avsäger oss självbestämmande i utbyte mot omhändertagande.

Men om vi vänder på steken ser vi även mycket gott runtikring oss. Om det sedan länge funnits en dystopisk agenda måste på något sätt ändå ljuset vid tidigare tillfällen segrat mot mörkret. Vi ser enorma bedrifter i det förgångna och vi hör på vår egen inre röst att vi bär på mycket vänlighet och välvilja mot andra. Så hur går dessa motsägelsefulla observationer ihop? Rör vi oss mot ljus eller mörker? Kanske kan det goda aldrig separeras från det onda. Kanske är det just i det onda som fröet till det goda finns. Som den vita pricken i det svarta fältet i Yin och yang-symbolen. Kanske är det så att krafter och motkrafter gör att vi inte bryr oss om människovärdet förrän det antimänskliga breder ut sig inom och runt oss själva. I sådant fall behöver vi inte ens föra in fler osynliga koncept som karma eller reinkarnation i vår teoribildning för att få en helhetsförståelse. Istället kan vi med helt sekulära begrepp beskriva människans utveckling som olika stadier i en återkommande cykel.

Vi kan dela in människans utveckling i fyra distinkta utvecklingsstadier. Låt oss gestalta detta som en liggande åtta som är uppdelad i fyra fält. Övre vänstra, nedre vänstra, övre högra och nedre högra. Alla blir som varsin backe eller en liggande bokstaven C. Låt oss säga att till höger utanför den liggande åttan är den manliga dragningskraften och vänster den kvinnliga. Om vi låtsas att det sker ett flöde i åttan, som vattnet i en vattenslang, får varje fält en unik karaktär. Den är av- eller tilltagande, den går mot respektive från en manlig eller kvinnlig ytterlighet. Vi kan ge varje fält namnet av en årstid för att kunna beskriva vilka tendenser och känslostämningar som är dess kännetecken. Vilken typ av människa som kommer till sin rätt och hur livskraften fördelas i respektive årstid.

Vi kan för enkelhetens skull utgå från att en sådan full cykel, ett helt varv i åttan, tar 150 år eftersom det är först från 1800-talets mitt som historien bli ordentligt grumlig och motsägelsefull. Dessutom känner många att någon form av slut närmar sig utan att riktigt kunna sätta fingret på hur. Detta tema är vanligt runt oss och undermedvetet säger något inom oss att vi för närvarande befinner oss i mänsklig vinter på väg mot en ny vår.

När våren kommer börjar allt det fina att blomma och på nytt komma till liv. Vi pustar ut och lämnar det gamla bakom oss. Människans tidiga knoppar börjar gro och ger försmak av det nya. Vibrationen är hög och de bästa ibland oss stärks och får fritt spelrum att staka ut den nya vägen. Grundat i lärdomarna från genomgångna svårigheter börjar en helt ny kultur att ta form.

När sommaren kommer har de små fröna blommat ut i praktfull blomstring och den gemensamma känslan är eufori och glädje över gemensamma bedrifter. Vi gläds åt våra olikheter och får skörda de söta smakerna ur den nya kulturens fruktkorg. Nu lever vi ut det sköna. Samarbete står högt och under sommaren når vi våra högsta bedrifter inom alla mänskliga skapandeformer.

Under sommaren råder perfekt balans mellan de olika rollerna och de lågsjälade är precis så många att de skapar en nödvändig omhändertagande grogrund för mänskligt svängrum och utforskande. Nu har vår högre natur fått övertaget och därför är sommaren känd som paradiset och guldåldern. Alla kommer nu till sin rätt och ingen lämnas bakom.

När hösten kommer bryts euforins momentum och känslan av kyliga höstvindar slår mot ansiktet. Det underbara vi upplevt är på väg bort. Skapandet är fortfarande högt, men vi känner att höjden är passerad. Vi vill inte acceptera detta och ljuger därför för oss själva. Vi lägger möda på att håsa det blygsamma vi ännu förmår skapa. Vi fäster större vikt vid yta och ser förbi dess kärna. Krampaktigt håller vi fast vid den egna tynande betydelsen. Mahlers första symfoni med hundra fioler får illustrera denna höstkultur. Vi vill mycket, men vi kan inte längre.

Höstens hårda nötter sluter sig i sina skal och uppträder som höstens dolda och sällsynta sötma. De lågsjälade har nu genom sina sociala talanger och anpassning fått sin första höstskörd av livskraft och börjar långsamt ta kommando över kulturen. De leder den mot yta, glans och flärd. Men känslan av mättnad, tomhet och sorg kan ingen förneka. Även om man ännu ur höstens enstaka blomster kan binda en bukett lika grann som den skönaste sommarens motsvarighet.

När hösten går över i vinter blir det viktigare att passa in än att söka sig ut. Vi vänder kyligt ryggen åt allt där ingen värmande livskraft finns att hämta. Vi börjar se ned på de som skapade kulturen. Vi ironiserar och förlöjligar. De välförsedda springer mot de upplysta stugorna och de som inte har gjort sig brukbara lämnas att förfrysa i kylan. När vinter råder har skapandet stannat av och ersatts med nostalgi.

De lågsjälade har nu blivit många och är starka. Hyperkonsumtion av livskraft tar vid. Att gå miste känns som en fara för livet. En uppdämd rädsla sprider sig. Mycket är på spel. Passiv aggressivitet råder. Stränga kontrollbojor skaver inom samtliga sju livsaspekter. Nu attackerar alla varandra inom allt. Av självbevarelsedrift blir vi mästare i det onda. Den förmenta kärleken avslöjas som kontrolltaktik. De förstår att du har förstått och deras ögon blir tomma.

Slutligen blir livskraften bristvara. Det djuriska tar överhanden. De grips av vad som kan beskrivas som ett demoniskt tillstånd. Den feminina anden upptar nu människan fullt och känslobegäret röjer alla förbehåll ur sin väg. De lågsjälade gör en våldsam framstöt. De väller fram och krossar all form av förnuftsyttring. Tudelning sker och ingen kan fly konfrontationen. Ingen av vägarna ger den ena frisedel från den andre. Andlig anarki råder. All organisering bryts ned. Paulus ord blir sanning när det blir slut på varje välde, varje makt och kraft.

Under vintersnön dör allt liv. Bara de hårdaste grenar och köldbeständiga buskar, som segt stretat emot kylans nedbrytning och lyckats stå pall, klara sig. Kvar blir de som samlat bark och verktyg och begett sig ut i skogens djupaste mitt. Där sprakar små lägereldar där det autentiska samlas. Bara där i vinterkylans centrum huserar de äkta skratten och de stora barnaskarorna.

Hjältedåd och martyrskap är vinterns språk. De som behåller sin medmänsklighet får vintersnön att smälta. Vi sänker samtidigt våra vapen och aveskalerar kriget. I de upplysta stugorna hörs numera orosljud och jämmer. Många av fönstren har slocknat, men några dörrar har ställts på glänt. Vi tvingas acceptera och börjar åter värma varandra. Vi träder in i den nya våren.

Och så är det, har alltid varit och kommer alltid att vara. Det manliga kan aldrig utplånas. Det kvinnliga aldrig tyglas. Hennes hjärta och hans tankar är och förblir okuvliga. Denna utvecklingscykel är därför det enda som kan ske. Om kontrollörer på förhand vetat med sig detta så klarnar bilden. Kontrollsystemen var alltså från första början resta i utvecklingens tjänst, för att rigga spelplanen till känslornas favör. Genom att ta bort konsekvenserna av lågsjälade handlingar. Genom maximal spännvidd mellan båda poler. Bara så kan det högre medvetandet och största människokärleken nå sitt genombrott. Ur mer lidande kommer den större utvecklingen.

Därmed inte sagt att situationen löser sig självt. Tvärt om ska vi kämpa, men det är en inre kamp och vi alla har olika uppgifter i frambringandet av det nya. De flesta kommer att känna rädsla för förändringen. De kommer att förneka och bekämpa att våra gamla livsstilar ersätts med nya. De kommer till varje pris att förhindra människans resa mot högre höjd. Andra kommer att rycka på axlarna och obemärkt glida med. Några få kommer att leda den. Vägen till högre utveckling går genom dessa ledare. Eftersom ämnet är färgstarkt och spännande kommer jag att brodera ut några detaljer om detta.

Inledningsvis ska sägas att det är ett oundvikligt faktum att ledare reser sig ibland oss. Det tränade ögat ser redan att så sker ute i byarna. Att leda är något sunt, fint och eftersträvansvärt. Ledare är givare av mellanmänskliga förhållningsregler. Alltså beteendemönster för andra att ta efter. Sanna ledare skapar inte följare utan nya ledare. Det är en missuppfattning planterad genom populärkulturen att ledare agerar till det yttre och pekar med hela handen. Lyder av rädsla gör vi tyrannen, den sanna ledaren lyder vi av vördnad. I tider av maktlöshet trollbinder oss längtan efter inflytande. Men när vi beordrar slungar vi oss själva i feminin obalans. Ordern ingjuter beroendeskap och självtvivel.

I tider av meningslöshet blir vi lätta byten för vårt eget führerkomplex. Ledarskapet ska istället överställas den egna naturen genom att göra sig till ledare över en själv. Ledaren balanserar den maskulina och feminina anden och riktar båda krafter mot ett och samma mål.

Ser du ett grabbgäng på stan på fler än fem personer, i schyssta kläder med uppumpade kroppar, som lyfts av självförtroendet med tjusiga damer runtikring. Då vet du med säkerhet att ledaren inte är ibland dem. Han sitter istället vid det undanskymda bordet i skrymslet bredvid med sin enda vän. De båda framstår som två sorgliga ungkarlar. Men vad vi inte ser är elden innanför västen. Den sanna ledaren nedmonterar det falska. Därför repellerar han istället för att dra till sig. Han verkar ensamt, än så länge, men inte länge till.

Det finns sju distinkta typer av ledare motsvarande de sju livsaspekterna. Ledaren rustar andra i den egna kontrolltaktiken. Men istället för att använda sin kunskap till att dra personlig fördel lär han ut kunskapen för att skydda andra. Vad som är orent är sedan länge frånvarande från hans inre. Han möts inledningsvis med förakt. Man himlar med ögonen åt honom. Man skrattar och häcklar. Han har vant sig vid det sedan barnsben. Som Jókai Mórs karaktär Páter Péter döljer han sin högkapabla krigarbakgrund bakom den enkla munkkåpan. Han samlar inga förmögenheter och beskrivs sällan med välmenta ord.

Han bygger inte, utan river hierarkier. Han räddar oss inte, utan rustar oss att rädda oss själva. Han är ingen vi väntar på utan någon vi inte kan vänta på att bli. Han har fullbordat resan till personlig fulländning. Han har frigjort sig från egna laster. Han har tränat upp ögat till att kunna urskilja det goda i människan från det onda.

Ur de sju typerna av ledare kröns kungen. Han är den som förenar samtliga sju naturer i en och samma kropp. Men hans kungarike har inga palats. I handen bär han ingen spira. Ingen krona pryder hans huvud. Hans skattkistor är inte materiella och hans tronfölje är osynligt. Det kan vara vem som helst ibland oss. Det kan vara du som läser denna bok just nu. Gissningsvis är Sveriges nästa kung idag bara 16 år gammal.

Det är sannolikt att även kungarketypen är förfalskad och nedsvärtad i historien som en fet inkompetent, gammal gubbe som sitter på sin tron och beordrar okloka bestämmanden, tar skatt från fattiga och tilltvingar sig jungfrur. Förmodligen för att vi ska förbise den sanna kungapotentialen som ruvar inom oss själva.

Kungen bär inom sig de tre arketyperna mystiker, älskare och krigare. Mystikern eftersom han står i logos med fötterna stabilt fixerade i det oföränderliga. Hans egen vinning är underställd ett högre perspektiv. Hans strävan efter människans upphöjande är för honom viktigare än livet självt. Han är livets tjänare. Han har högsta insyn i tingens mellanbördes ordning. Ändå är han fri från småsinne och pedanteri. Han är uppkopplad mot högre makt och får sin information från annat håll än den vanliga människans nyhetstidning och tv-program.

Han är även älskare eftersom han förkroppsligar ethos. Han når fram till våra hjärtan. Han åtnjuter det allmännas förtroende. Han är den goda vännen som håller vad han lovar. Han finns där när vi behöver honom som mest. Han talar på var mans språk. Vi känner med honom och hans uppdrag. Han berörs inte av associationsskräck och världens anklagelser rör honom inte i ryggen.

Men han är även krigaren eftersom han genomsyras av pathos. Han manar till handling. Han tänder gnistan. Han ingjuter hopp. Han höjer energinivåerna och mobiliserar folkkraften. Med sitt dödsförakt och överlägsna taktiska sinnelag vinner han drabbningar med det onda. Han påvisar konkreta landvinningar och andliga erövringar som vinner människors tillit och tjänstgöring. Han stakar ut en ny och framkomlig, greppbar och enkel väg som tilltalar allt från den högsta tänkaren till enklaste kroppsarbetaren. Han är storsint och fastnar inte i detaljer. Han har ett konstant avancemang och expanderar ständigt det territorium där hans tvillingsjälar regerar.

Han riktar sin insats mot det ondas kärna. Han får lögner att avslöjas, falska ledare att fly och kontrollsystem att skaka. Hans offensiva intolerans mot orättvisan är den sista och tyngsta dygd att bära, men även den med vilken han slutför sitt uppdrag. Han beger sig ensam ned i mörkrets rike och söker upp sin mörka spegelbild. Med helig lans i sin hand utdelar han en kraftfull stöt som penetrerar djupt i rovdjuret och genomborrar dennes hjärta. Han sätter det till sin slutgiltiga sömn.

Eftersom hans blotta närvaro tvingar fram öppna kort får han många fiender. De som inte har rent mjöl i påsen får livskraften strypt i hans närhet. Världen vill kväva hans kämpaglöd, men hans fåtal förtrogna håller gnistan vid liv.

Ledare kommer alltså att sätta exempel för oss andra att ta efter. Så hur gör vi för att själva bli ledare? Hur fyller vi oss med kunskap, vilja och mod till att våga gå in i detta osynliga korståg? Svaret är genom de andliga kampmetoderna och vi kommer nu att studera dessa lite närmre.

Med andlig kamp menar vi att förändra vårt sätt att tänka så att det skapar vår nya gemensamma verklighet. Det finns två andliga kamptekniker. Dessa är en inre bestående av inverkan och en yttre bestående av påverkan. Dessa kan inte separeras utan går hand i hand. Andlig kamp i det yttre sker uppsökande defensivt och i det inre tilldragande offensivt. Den inre kampmetoderna tar bort egna lågsjälade tendenser. Den yttre motar bort densamma ur den gemensamma föreställningsvärlden. Båda dessa lösgör kontrollgrepp om människan.

Den yttre är den mindre betydelsefulla av de två. Vi är många som lagt stor möda på att försöka påverka andra. Men vi har lärt oss att det inte går att förändra den som inte vill förändra sig själv. Påverkansförsök väcker defensiva motkrafter. Att gå rakt på är som att hälla bensin på elden och bygger i motparten bara djupare in de uppfattningar du har försökt att ändra på. Att påtvinga någon högre kunskap är en tvångshandling. Sanningen ska sätta dig fri. Frihet är motsats till kontroll. Kontroll ger livskraft. Kunskap lösgör kontroll. Kunskap blir därmed för vissa något hotfullt. Man vill utvecklas på sina egna villkor. Men vi människor är sammankopplade och ingen kan avvika från den andre. Högre kunskap pressar sig alltid fram oavsett vilka känslor vi känner för den.

Att offentligt kämpa för att påskynda detta kommer som vi har nämnt med ett stort personligt pris. Men att det känns är en fingervisning om att det behövs. Ett försvårande faktum är att när du utmanar kontrollstrukturer vänder sig alla som verkar inom dem emot dig. Vi kan göra ett exempel med en motorväg där vapensystem transporteras som ska användas mot oskyldiga. Du vill stoppa transporten och lägger därför ut vägblockering och häller sand i lastbilarnas bränsletank. Men dina insatser kommer att motverka sitt syfte. Chaufförerna som inte förstår den större bilden kommer att rikta sin ilska mot dig. De går samman och bygger en större och mer välbevakad väg. Målet måste därför istället vara att nå chaufförernas intention så att dessa själva upphör att låta sig utnyttjas till dåliga syften.

Det finns fyra metoder som kan sätta igång en sådan självrannsakansprocess. Dessa är fysisk närhet, estetisk kamp, förtydliganden och mantran. Om vi börjar med fysisk närhet måste vi upprepa att människor utbyter osynlig information. Vi kan inte värja oss mot detta utan kommer alltid att spegla värderingar och beteenden hos dem vi känner sympati för. Att inse detta ger anledning till optimism, eftersom den lägre moralen enbart kan fortbestå genom separation. Fysisk närhet handlar därför om att föra in den frigjorda vibrationen i de kontrollerades hus. Där samvaro råder sker en moralisk överföring som automatiskt drar upp det låga till det högre. När kulturen långsamt förändras tappar det gamla styret sin upphöjda ställning. De kommer omedelbart att identifiera orsaken därtill och varken smicker eller pengar kommer göra den vänligt inställd som berövas sitt självförtroendes källa. Livskraften står för dem över all form av materiellt värde.

Om vi går över till estetisk kamp går den ut på att exponera den oretuscherade verkligheten genom bild- och symbolspråk. Estetik talar tydligt till våra sinnen och kan skaka om kontrollkulturens fundament. Mycket liten förändring i våra uttrycksformer kan helt vända upp och ned på våra tankar och beteenden.

Den yttre kampmetod som jag har kommit fram till fungerar bäst är dock förtydliganden. Om sanningen uttrycks självanpassar sig världen. Kan vi beskriva verkligheten så att människor känner igen sig i beskrivningen finner sanningen själv fram till den som behöver den mest.

De lågsjälade vill blockera din inverkan på andra. Som vi nämnt uppnår de detta genom att utmåla dig som klandervärd. Följaktligen blir din viktigaste försvarsinsats att tillse så detta inte låter sig göras. Människans befrielsekamp blir således en dragkamp om allmänhetens förtroende.

Kampmetoden förtydliganden handlar därför om att uttrycka det osynliga. Att känna en tryckt stämning. Att någon verkar obekväm. Att något bagatelliseras och annat förstoras. Det du sätter ord på drar du fram i ljuset. Förtydliganden avslöjar asymmetrins dubbla måttstockar och blottlägger partiskhet hos kontrollkulturens agenter. Omgivningen kan se att det du säger stämmer. De mobiliserar tankekraft till bortförklaringar, men kan inte undkomma själasmärtan som härrör från deras delaktighet i det antilogiska.

Symmetriska förtydliganden avslöjar känslans asymmetri. Vi kan ta ett exempel på hur man använder denna kampmetod. Låt oss säga att vi har en debatt om könsroller. Den som kämpar för kvinnlig frigörelse vill hjälpa henne uppgå i tvåsamhet och moderskap eftersom hennes familj befriar henne från diverse kontrollnät. Men balanserade kvinnor hotar lågsjälade kvinnor eftersom de skyddar sina söner och män från sexuella livskraftsrov. Den som kämpar för verklig kvinnlig uppbyggelse kommer därför att utmålas som klandervärd.

De kommer att säga att du hindrar hennes möjlighet att göra karriär. Att du försvårar för henne att få lika lön som män. De säger att du bidrar till att fängsla henne i kökets träldom med hushållets bojor. Men symmetriska förtydliganden avslöjar deras partiskhet. Man kan säga till dem något i stil med: Du ska inte se ned på kvinnor som väljer något annat än dig. Om vissa kvinnor väljer karriär och pengar som sitt livsmål borde det vara tillåtet för andra att leva för sin familj.

Om du svarar så vinner du den logiska striden. Men motståndaren kommer ändå inte att ändra sig. Allmänheten kommer dock se deras oärliga praktik och närma sig din ståndpunkt. Men om de negativa känslorna gentemot dig får fäste i andra förlorar du omedelbart. Exempelvis om du skulle råka säga att kvinnor ska gifta sig är det kört. Då kommer alla inblandade att ropa i kör: Där ser du, vad var det jag sa, han är en sån där. Ger du dem minsta lilla skäl att ge efter för sin inneboende önskan att slippa lyssna, tänka, bemöta och reflektera kommer de att ta den. De är inte intresserade av kunskap utan samlar bevis för att uppnå vad de redan bestämt. Du strävar efter saklighet och korrekthet. De strävar efter otydlighet. Du vill ta en sak i sänder. De vill dölja och påskynda. Du vill reda ut. De vill fördunkla och trassla till. Du fokuserar på saken. De fokuserar på budbäraren. Du talar till motparten. De talar till åhörarna.

Men detta är till vår fördel, eftersom det är oerhört lätt att exponera den som måste fuska för att vinna. När de blandar samman korten måste du därför lugnt reda ut och sortera dem igen. När de använder diffusa ord är det du som definierar dem och bryter ned i mer specifika. Till sist har de inga härskartekniker kvar och lämnar walk over, men självklart med någon avslutande anmärkning om att du är dum i huvudet.

En gång när jag var på en lekplats kom en grupp barn och barrikaderade sig i lektornet med sina telefoner. Mina barn som inte är vana med lika mycket telefoner tyckte att detta var märkligt och ville hellre leka med dem. Men de äldre barnens dopaminreceptorer var mer avtrubbade och fysisk lek för dem var alltför lågstimulerande. De kände därför inte samma nyfikenhet och leklust som mina. Jag frågade om de kanske borde leka istället för att sitta och spela. Att det ju ändå är en lekplats och inte en spelplats. Detta var som att slänga en tändsticka på krutdurken. Från varje buske väller fram anstormande, upprörda föräldrar som samstämmigt ropar till mig: TVINGA DEM INTE!!!!! TVINGA DEM INTE!!!!!

De utmålar mig omedelbart som någon som begår övergrepp genom tvång. Men i verkligheten var min anmärkning en kärleksakt ägnad att befria barnen från lathet, lättja, fantasilöshet och omedelbar sinnestillfredsställelse. Föräldrar slår bakut eftersom jag med min kommentar sätter fingret på en brist de själva bär på men är för svaga att frigöra sig från och för falska för att fördöma.

Om vi går över till den sista av de yttre kampmetoderna har vi mantran. Mantran är korta ordkombinationer som bevisar motsägelsefullhet med några få enkla ord. Som en modern form av bönen. Mantrat är intelligent utformat för att skingra mörker genom att bara uttala ord. Välverkande mantran vänder innehållet i vad som sägs tillbaka mot avsändaren. Inget språkligt geni har mig veterligen ännu lyckats skriva något sådant.

Anledningen till att yttre kampmetoder inte riktigt fungerar är som vi nämnt att vi inte kan förändra någon mot dennes vilja. Dåliga institutioner förändras först när människorna inom dem förändras. De inre kampmetoderna är därför bättre till detta ändamål. Den inre striden är även den som är mest förbisedd. Anledningen är att en inre förändring är svårare att sätta fingret på och praktisera. Den är även mer krävande och bär inte med sig någon yttre belöning.

Inre kamp handlar precis som yttre om att frigöra sig från kontrollnät. Men man kan här tala om en inre frigörelse. Att mota tillbaka olämpliga inre impulser. Att lära sig att identifiera det egna onda och kväva det i sin linda. De inre kontrollnäten är karaktärsdrag som gör att vi själva begränsar vårt handlingsutrymme. Inre kontrollnät är vad man vanligen kallar för laster. Man kan också säga skuggsidor eller bara kort och gott dåliga karaktärsdrag. Som vi nämnt tidigare är anledningen till att vi ens har laster att de bär med sig dygder de hänger samman med. Den som är snål är bra på att hushålla med knappa resurser. Den som är slarvig fastnar inte i detaljer. Den som är stolt har integritet. Den som är lögnaktig har fantasi. Den med empatilöshet har fast hand med människor. Den med svajigt känsloliv kan nå skapandets extas. Den med inbundenhet är försiktig. Den som är påträngande är kraftfull. Den som är slösaktig är givmild.

Det är generellt sett bra att försätta sig i situationer som är obekväma och omge sig med människor man normalt sett aldrig skulle ha runt sig, för att på så sätt träna sig i att tillmötesgå dem. Den ointresserad av studier och kunskap måste bilda sig. Den som är försiktig och rädd för att stöta sig med andras känslor måste öva sin uppriktighet. Den med kort uppmärksamhetsfönster ska göra sig ihärdig. Den som ägnar mycket tid åt sig själv måste träna sin självuppoffring. Den som är feg ska träna sin riskvillighet. Den med dålig disciplin ska träna sin uthållighet. Den som är sparsam måste lära sig givmildhet och spendersamhet. Den som är klumpig ska träna sig i noggrannhet och koncentration.

Vad som är last för den ena kan vara dygd för den andre. Respektive roll har vissa typiska beteenden när denne hamnar i obalans. Spindeln i nätet exempelvis känner sig förbigången. Han försöker kontrollera relationer i rädsla för att bli lämnad ensam. Det får honom att tillämpa utstötning och skvaller för att stärka den egna gemensamhetskänslan. Resultatet blir att det sprids osäkerhet i gruppen, åsiktskorridorer reser sig som en konsekvens av detta.

Arbetshästen har skuggsidor som visar sig när denne missriktar sin höga arbetskapacitet. De hamnar ofta i överfokus på det materiella och samlar egendom för sakens skull. De får bränslet av att odla andras avundsjuka. De bor i perfekta hem som ingen besöker. De fäster sig vid lydnad och vill vara duktig gosse inför auktoritet. De sviker sina mindre lyckligt lottade lagkamrater.

Entreprenören i obalans slår dövörat till andras känslor och kör över dem. Han tar all plats och är allan ballan. Han detaljstyr och måste ha saker exakt på sitt sätt. Han gör sig omöjlig med alla. Han är starkast i rummet. Ingen vågar säga emot honom. Han blir energivampyr och riktar gruppens uppmärksamhet mot sig själv. Han blir sektledaren istället för välgöraren. Han glömmer detaljerna vilket får hans vagn att tappa hjulen, skramla och skumpa fram som en illa byggd, ranglig lådbil.

Specialistens avigsidor visar sig när han skjuter bredvid målet. Hans höga IQ vänds emot honom och blir hans största svaghet. Han vill slå sina motståndare genom att veta bäst och använder pedanteriattacker och småsinne till detta. Han kontrollerar andra genom detaljerade processer. Han inspekterar husets alla skruvar och fogar, men märker inte att de bygger en sopstation bredvid och skriver villigt på köpekontraktet han senare får ångra.

Läraren märker ord och använder språket för att få övertag mot andra. Hon utnyttjar vad andra inte förstår istället för att lära ut den saknade kunskapen. Hon jobbar medvetet otydligt och gör sig till mellanhand mellan avsändare och mottagaren. Hon förvränger budskapet och ger sig själv tolkningsföreträde till det som ska förmedlas.

Lyssnarens fula sidor är svårare att särskilja. Ofta fängslar hon sitt byte i tilldragelse. Anförtro och ge just henne och bara henne din tid och uppmärksamhet. Hon vill att man trånar efter henne. Hon spelar svår och vill inte sälja sig för billigt. Hon ger inget i utbyte och bjuder inte till. Den andre måste alltid komma till henne och aldrig tvärt om. Hon vill till varje pris upprätthålla hackordningen. Hon bestraffar med surhet den som gör er till jämlikar. Hon vill att det ska verka som att hon hjälper de svaga men är trångsynt och oförlåtande. Hon förnekar olikheter och tror att alla strävar efter att bli som hon.

Fritänkaren som har kört i diket ser på mäklarvisningen husets nymålade fasad och de fina möblerna. Men när han flyttar in faller huset ihop av dolt mögel och fuktskador. Han ser inte träden för skogen. Han formulerar krångliga, invecklade läror och teorier som ingen förstår. Han ser samband som ingen håller med honom om. Han är inte med på någons tåg och tappar kopplingen till allt och alla. Han är klumpig med tummen mitt i handen och har fel i de flesta teorier han självsäkert förkunnar. När något han säger mot förmodan går i uppfyllelse säger han vad var det jag sa.

Vad som är intressant med inre kontrollnät är att de beter sig som yttre. De får fäste om beslutsprocessen enligt minsta motståndets lag. Det vill säga det är lättare att välja den dåliga än den bra vägen. Att ägna sig åt skuggarbete ger därför en inre triggade effekt och flyktreaktion bort från vad vi inte vill se hos oss själva. Man kan på så sätt identifiera det egna onda med känslans kompass. Välbehag och glädje får vi från det som känns bra för stunden, exempelvis en godispåse. Det jobbiga som gör ont är ofta mer välgörande som att springa ett löppass. Eller för andra att våga hålla ett tal på kompisens bröllop. Eller ringa upp någon bara för att säga jag ber om ursäkt för vad jag sa till dig tidigare. Jag tror att vi alla kan hitta inom oss i vilken situation vår värsta tänkbara känsla står att finna.

Vi har alla varierande anpassningsbarhet inom livets olika områden. Vi som människor är otroligt formbara och har alla en god teaterförmåga fast på olika sätt. Vissa har lätt för att anpassa sig efter andra, vissa efter kunskap, vissa efter känslor, andra efter grupptryck. Men vi är samtidigt stela, tröga och orörliga inom annat. Det fastvuxna och förstelnade måste därför mjukas upp. Detta är bland det jobbigaste en människa kan göra. Uttrycket att komma ur sin comfort zone beskriver detta. Att göra det är något vi alla försöker undkomma och inte sällan genom självbedrägeri.

Men att hata det defekta inom en själv är att älska vad som är rent. Att leva ut sin skuggsida är att utöva kontroll över andra. Den egna jakten sätter igång den andres försvarsreaktion. Osunt hög konsumtion av livskraft motverkar andras skuggarbete. Orena motiv har den som förväntar sig något tillbaka. Att rikta om sin källa till livskraft från det yttre till det inre blir på så vis den sanna frigörelsen. Du rycker då självtvivlets frö ur jorden och underställer omgivningens förväntningar dina egna. Genom skuggarbetet lär du dig skydda, ta hand om och förvalta ditt eget verkliga värde. Du kan inte älska andras sanna jag om du inte älskar ditt eget. Vördnaden för det egna människovärdet är vad som får dig att värna det hos andra. Vi kan inte rena någon om vi inte först renar oss själva. Vi kan inte ge bort något vi själva inte har.

Av alla världsförbättrande ansatser är skuggarbetet därför det främsta. Skuggarbete ger upphov till vad som kallas för manifestering. Alltså när det du mest önskar i livet kommer till dig eftersom du slutat begära det. Egots kapitulation tar bort andras behov av att försvara sin livskraft. Manifestering är att utplåna den egna lasten för att på så vis locka fram motkraften i sin medmänniskas dygd. Om vi ger bort vad vi själva helst hade behållit kommer precis det du söker att komma till dig utifrån.

Ett drag som minskar kriget om livskraften är lågmäldheten. Lågmäldheten trotsar den egna känslan. Att avstå yttre livskraft och nöja sig med den inre är att ta rollen av den ödmjuke tjänaren. Jesus är idealmönstret av detta och han skämtade aldrig, han tvättade sina lärjungars fötter, han var alltid allvarsam. Även äldre tiders kultur vittnar om fromhet i den äldre gumman när hon knyter sin huvudduk för att skyla sitt hår och varsamt lägger sina knäppta händer i förklädet. Vördnaden för det högre är något allvarligt och det är därför du inte stojar och skrattar i kyrkan. Mannens ansiktsdrag i sig är dessutom genom mustaschen naturligt allvarsamt utformat.

När den personliga reningsprocessen genom de inre kampmetoderna tillåtits fortskrida kommer du att uppleva diverse positiva förändringar. Det blir som motsatsen till de låga själarna som likt alla missbrukare förblindas av sitt beroende. Man brukar kalla det för att det tredje ögat öppnas upp. Din känslighet för det konstlade ökar. Din benägenhet till hyckleri och självbedrägeri minskar. Du märker små förändringar i lokalsamhället. Du ser fler detaljer i naturens skiftningar. Du märker färger. Du lär dig utläsa din medmänniskas humör. Du lär dig förutspå händelser innan de inträffar. Lager efter lager avkodar du högre information och inser magin i verkligheten vi lever. Tiden du förut ägnade åt distraktion ersätts med introspektion. Allteftersom du studerar den nya information som kommer till dig tränas koncentrationen upp. Du ser sambanden och de eggar din fantasi. Minnet förbättras. Kroppen blir starkare och din självläkningsförmåga höjs.

När du engagerar dig i alltets sammanbundenhet tränas ständigt intelligensen och du hittar lättare det rätta ordet. Dina tankar ändras. Det positiva får övertaget. Du finner sann tolerans inom dig. Du upphör med att besvara oförrätter. Du låter dem vinna och gör det med flaggan i topp. Du utplånar den oanständiga tanken. Kroppskrafterna befruktar själen och höjer den skapande gnistan. Du kväver lockelsens elakartade sinnesrörelse. Du välkomnar och bejakar rofylldhetskänslan. Du gläds åt din och andras samexistens. Du tar inte illa upp. Du blir inte irriterad. Du släpper dina behov. Du blir i gott sällskap även när du är ensam. Sysslolösheten blir din mest inspirerande sysselsättning.

Skuggarbetet är det viktigaste vi kan ägna oss åt eftersom ingenting kan separeras från helheten. Som vi många minns från fysiklektionen i skolan kan man inte tillintetgöra energi utan enbart omvandla dess form. Allt runt dig är sammanhängande reaktioner på annat. Genom att tillgodogöra oss de sju självkontrollerna plockas energin bort från kontrollsystem och tillfaller en själv. Ens egen stigande natur fortplantas upp i lager och minskar de lågsjälades handlingsutrymme. Du svälter ut pyramidens infrastruktur.

Detta är ett individuellt uppdrag men det allmänna följer varsamt den enskilde. Det är inte mycket någondera kan avvika utan att själv gå om intet. På så sätt blir vi skyldiga andra att inte begå vissa gärningar mot oss själva. Vad du tillåter mot dig själv gör du till lag även för andra. Långsamt lyfts människan mot högre höjd vare sig hon vill eller inte. Moralens tidvatten stiger och den som inte höjer huvudet och inandas den nya friska luften ser sig sjunka livlöst ned i djupet. Förgås gör den som andligt förstelnat. Upphör gör den som tillintetgör den egna livsimpulsens begynnelse.

Vi får därför aldrig tillåta splittring. Eftersom människor har olika svagheter betyder det att när sympati råder skyddar vi varandra från olika former av kontroll. Vi blir alla försvarslösa när välviljan ersätts med antipati. Den som är olyhörd hamnar då utanför. Den utan andlig kompass leds in i falska ideal. Den utan fysiskt sinnelag trängs undan. Den utan artistisk ådra blir inaktuell. Separerade blir var och en lätta byten. Den egna frånsägelsen från självkontroll är vad som reser maktstrukturer. I den ordningen och inte tvärt om.

Rädslan vidmakthåller energiöverföringen. På så sätt är elitens bäst bevarade hemlighet att den inte finns. I varje fall inte på annat sätt än som undfallenheten att konfrontera det egna inre mörkret. Syndabockar hjälper en slippa ta kommando över sitt öde. Förändringen i den yttre världen sker genom förändring i vår inre. Den som kämpar för sig själv kämpar för oss alla.

Så vad vi har framför oss kan därför beskrivas som den långa marschen genom själen. Vi genomgår dessa nödvändiga utvecklingsstadier för att finna fram till den högre utvecklingsnivån. Långsamt manifesterar vi den nya verkligheten utanför oss själva. Vetskapen om vad som kommer ger oss tålamodet att vänta. Att hålla ut när andra än du måste göra viktiga lärdomar för att få helheten att röra sig.

Men förr eller senare kommer förändringen. Det kan börja med en hälsning från någon som vanligtvis aldrig hälsar. Sen går det över till att någon oväntad knackar på din dörr och ber om en kopp socker. Du märker att samtal börjar utspelas i hissen och vi tittar ut genom titthålet inte för att undvika utan för att sällskapa. Långsamt känner vi oss mer bekväma än tidigare. Plötsligt vågar vi vara oss själva. Vågar göra bort oss. Råkar säga vad vi tänker. Långsamt kommer vi tillbaka till vad det innebär att vara människa.

På så sätt är vad vi genomgår ingen apokalyps utan våra egna kontrolltaktiker som nått vägs ände och återvänder till oss själva. Den som bygger självbilden med pengar äts upp av en hårdnande ekonomi. Nykollektivismens fältherre ser sig fäktas med väderkvarnar och blåser till angrepp utan soldater i ryggen. Den som fäst övertro vid social förankring upphäver sin egen självständiga existens. Den uppslukad i sökandet efter svar går vilse i sin ensamma övertygelse. Märkligt nog utförs det sista själaprovet på så sätt att vi alla tvingas ändra vårt sätt på vilket vi inhämtar vår livskraft. Detta perfekta avvänjande av allas våra skuggsidor som slipas ned mot varandras är det bästa beviset på tillvarons meningsfullhet. Möjligen klarar bara de som fulländat sig själva detta gigantiska test. Minsta nedsättning i det andliga immunförsvaret får en att falla dit. Den sista kvarvarande lasten konsumerar hela personen och förvisar det andliga kadavret till själarnas sophög. Det sägs att rädslan är det frekvensband som gör gallringen mellan de som får stå på gudomens högra respektive vänstra sida. Om kärleken bara kan existera i rädslans frånvaro får egenintressets tjänare angiveriet som sitt sista trycktest.

Långsamt river det minsta läckande hål dammens tjockaste murverk. Allteftersom det rämnar närmar vi oss formulera de riktiga problemen. Vi öppnar upp och låter den råa insikten komma till oss. Vi låter den höras, brännas och kännas. Vi vänjer oss vid tanken. Långsamt kryper självrannsakan närmre. Vi frigör oss från rädslan. Vi axlar vuxenrollen och plockar bort livets stödhjul. För första gången känner vi längtan efter den kalla vinden i ansiktet. Att få uppleva det farliga är att få leva på riktigt.

Den nya signalen träder obehindrat in. Ingen fadersgestalt träder fram att åkalla en politisk tsunami. Istället aktiveras miljontalet i en outtalad men perfekt koordinerad samoperation. Självmant och oberoende från varandra nedmonteras fängelset från insidan. De små glödande kolens värme finner varandra, brasan flammar upp och tänder ett inverterat maktrus. Rollerna blir ombytta och den jagade tar nu upp jakten. Vi får för första gången uppleva den högre moralens relation till det jordiska. En våg sveper över världen och tar kommando över det timliga. Världens beslutsordning ställs på huvudet och nu befaller plötsligt den moraliske den omoraliske. Det mänskliga missbrukets vibration upphör att tolereras. Den som vet med sig sin egen delaktighet känner rädslan krypande kulminera för det som aldrig har uttryckts. Dåraktigt försöker den skyldige fly från vad som finns inom henne själv. Den som nyss stod med piskhanden höjd med ögon lysande röda av vrede med djupa veck i pannan ser nu svettens pärla rinna längst densamma. Sin egen råa tanke tror de nu att de själva ska utsättas för.

Men inga militärrättegångar hålls. Inga hårda straff delas ut. Livets fiender söks inte upp. Nådemedlen når de som egentligen inte gjort sig förtjänt därav. De värsta bland oss tillåts inte behandlas med minsta dos grymhet. Löftet om människovärdet testas skarpt. Uppbyggelsens straff döms ut som frivillig välgärning. Den oegentlige oavsett hur beväpnad, uppbackad och blodtörstig skräms av blotta tanken på de muntra medelklasskvarter där trygga barnafötter tassar.

Verklighetsförnekelse slutar verka belönande. Sann intelligens segrar. Masserkännandet kommer. Vi faller i varandras famn. Vi brister ut i tårar över genomlevda sorger. Jag var delaktig, säger den ena. Jag lät mig förledas, säger den andra. Kan du förlåta mig? frågar den tredje. Vi upptäcker våra gemensamma intressen. Vi upphör med att utnyttja varandra till egen vinning. Vi inser att vi bestämmer fullt ut över våra egna val. Suveräna människor vänder ryggen åt prestige och mitt och ditt. Vi börjar samverka. Den renare andningen röjer sinnets blockering. In träder det vi alltid sagt oss önska, men aldrig förmått skapa. Fred, tolerans, respekt och hjälp till behövande. Vi njuter av att vara i det rätta laget. Vi har aldrig sett något liknande i den kända historien. Vi ser en explosion av skapandekraft och nya upplevelser. En industriell guldålder tar vid. Harmoni och samarbete härskar som allenarådande tillstånd. Nya kloster byggs. Noter renskrivs. Nya maträtter uppstår. Praktfulla takmålningar och skimrande guldinskriptioner. Nya dansformer framförs. Färgsprakande kläddräkter utformas.

Kontrolltekniken tappar sina användare. AI och Internet förlorar sin dragningskraft. Telefonerna slutar fungera. Polismakten nedmonteras. Inom loppet av dagar görs rent hus med gängen. Lagböckerna bränns och återupprättar den oskrivna lagen. Dåliga beteenden utplånas. Meningsskiljaktigheter löses i öppen diskussion. Infekterade dispyter når sin fredliga utgång. Overklig vetenskap ser dagens ljus. Fri rörlighet igångsätts. Överflöd florerar. Lokal kultur frodas. Folkslagen dammar av sina fjäderdräkter. Vuxna lär barnen den verkliga kunskapen. Barnen lär föräldern den verkliga lekfullheten. Vi odlar och sköter livets nödvändigheter. Vi hittar tillbaka till det enkla. Krukor och keramik. Smide och sömmar. Vi ser saker ur ett helt nytt ljus. Nu strålar skönhet från det mest groteska och vanskapta ansiktet. Inga räkningar betalas. Ingen tolererar skatteutmätning. Ingen pendlar till jobbet. Ingen stämplar sitt tidkort. Ingen blir röd i ansiktet över att någon visar sin känsla.

Och där står hon. Till slut förstod vi henne och träder därmed genom porten till världens visdom. Vi som alltid såg henne som vår rival. Aldrig tog hennes kappa. Aldrig drog ut hennes stol. Aldrig gav henne vårt säte på tunnelbanan. Aldrig höll upp dörren för henne. Aldrig hjälpte henne med väskan. Nu får hon vår största respekt. Vår uppriktiga och innersta välvilja. Vi blir jämlikar. Ingen vare sig under- eller överlägsen den andre. Ingen att utnyttja utan att skydda. Vi gör allt för henne och hon detsamma för oss. Den finaste bilden är den egna själens inramning när den reflekteras tillbaka från hennes ansiktes spegel.

Och där står han. Vid hennes sida till sista stund. Den smäckraste siluetten är den som lutar mot hans axel. Hon känner värmen från hans kropp och han från hennes. I grevens tid insåg han sitt misstag och ändrade sitt uppdrag. Det handlade aldrig om att försvara kollektivet. Hans mål var aldrig att erövra rikedom. Territorier var aldrig vad som behövde beskyddas. Till slut insåg han att han själv var källan från vilken allt gott är sprunget. Just det var hans uppdrag att inse och ingen var någonsin bättre rustad till uppgiften.

Nu har han lyckats med sitt uppdrag. Den inre logiken gör sig gällande utåt. Samvetet har tagit kommando över tanken. De inre impulserna är tyglade. Fallenheterna levs ut till fullo. Rättvisan lovprisas. Doldheten är sönderslagen. Oberoendeskapet har rivit pyramiderna. Förnuftet har övervunnit rädslan för offer. Uppriktighet har förintat härskarteknik. Centraliseringens järngrepp är brutet. Klarspråk har underminerat lismanden. Det naturtrogna överglänser det artificiella.

Men han firas inte som hjälte. Istället för folkets jubel är det deras förakt han möter. Man rynkar pannan åt honom och önskar att han ska misslyckas med sitt uppdrag. Mot honom riktas blott missunnsamhet och avundsjuka. Man vänder bort ansiktet när man ser honom på gatan. Hans namn följer honom vart i världen han än tar sin tillflykt. Men på insidan bränner beundran. Hans belöning är inte personlig utan större. Blott lidande kommer ur hans livsväg, men ändå hade han aldrig valt någon annan. Inom sig vet han att han har erövrat världen. Han är den skimrande diamanten i skapelsens krona.

Och slutligen står de två enade. Han gör detta. Och hon är med honom. De gör det tillsammans. Efter år av missförstånd är de slutligen ett. De inre motstridigheterna harmoniserar nu till balanserande helhet. Det finns inget som kan stå i deras väg. De båda har likriktat hur de tänker, känner och handlar efter den högsta utgångspunkten. Därmed är deras önskan i perfekt samklang med de naturliga lagarna. Kunskap är makt. Vetskapen därom gör att allt de önskar förr eller senare blir verklighet. Och därför hör man med rätta deras rop ljuda. Jag är världens mäktigaste man. Jag är världens mäktigaste kvinna. Kärleken är den största kraften. Moralens segertåg är ett obestridligt faktum. Livsupplevelsen är den vackraste berättelsen och livets lyrik den skönaste skriften. Inget kan stoppa den mänskliga anden. Inget kan hindra livets triumf.

Slut.